Hej igen!

Nu har älsklingen hört av sej och sagt att de är framme i Uganda. Gud så skönt det känns fastän det är jättejobbigt att ha den man älskar mest av allt på hela jorden så himla långt bort. Hans mobiltelefon funkar tydligen inte alls där nere men han har lovat att höra av sej ibland så att jag vet att allt är bra. De kommande tre veckorna kommer vara fyllda av saknad och oro men jag längtar tills han kommer hem och jag vet att jag klarar mej fint utan honom i några veckor. Jag är stark för hans skull<3

Herregud vad jag är matt i kroppen. Det har varit full rulle idag. För det första så sov jag inte alls inatt, för jag var orolig för att älsklingen åkte och så var det varmt osv. Så kl åtta i morse gav jag upp hela grejjen med att sova och kollade på en film istället. Klockan halv tio tränade jag yoga och sen cyklade jag lite på pappas motionscykel. Efter en lång och skön dusch satte jag mej ner för att äta frukost, då min kusin ringer och vill ha med mej ut och rida en sväng. Oh my gud tänkte jag, jag har inte ridit sen jag var liten. Så jag sa att jag törs inte men det bet inte nämnvärt på henne utan en halvtimme senare kom hon och hämtade mej. När jag fått på mej fem lager kläder så att jag både kände mej som och såg ut som en michelingubbe var det bara till att traska ut i kylan. Det var runt 15 minus ute på dagen så det var kallt kan jag lova. Efter lite om och men kom jag upp på hästen som jag skulle rida på, och shit så högt det var;P Men vi var ute i skogen och red i djupsnön i mer än en timme och jag ramlade inte av en enda gång:D Så det var inte illa pinkat! Väl hemma igen och på fast mark kände man dock att man var totalt genomfrusen. Så vi gick in i huset och värmde oss lite innan H skjutsade hem mej igen. Då hämtade jag hundarna i hundgården och sen gick jag in och lagade mat till hela familjen. Tillslut slog jag mej ner vid datan och kopplade av lite. Då ringde telefonen och det var P, min kära vän. Så jag blev jätteglad! Vi pratade en stund och bestämde sen att vi ska gå ut och promenera på torsdag kväll nu när jag är hemma, så det ska bli trevligt:) Sen tog jag en dusch igen eftersom att jag luktade lite häst i håret. Mej gör det ingenting men jag ska till Mora imorrn till min astmaläkare, och det kanske inte är så lyckat att ha hästpartiklar på sej ifall nån är hyperallergisk. Snart ska jag se på tv, tänkte att det får bli Top Model och Andra Avenyn. Jag ser inte ofta på tv så det ska bli skönt att bara sitta där nu och slappa lite efter dagens strapatser.

Jag är lite orolig för min älskling bara för han sitter på ett flyg till Afrika nu och har gjort det hela dagen. Beräknad ankomsttid är klockan nio ikväll och han har lovat att skicka ett sms när han kommit fram så att jag kan slappna av. Så när det smset anlänt senare så kommer nån sova väääldigt gott inatt har jag en känsla av..!

Puss & Godnatt!!^^

Hejhej!

Nu är jag uppe i Lima på sportlov. Jag kom upp hit igår kväll efter en lång bussresa med leder som gnisslar för att de är stela och gör ont. Suck.

Idag vaknade jag av att en av hundarna väsnades i hundgården, fast det var väl bra för klockan var kvart över tio och jag vill inte vända om dygnet för mycket nu bara för att det är lov. Så jag masade mej upp och blev genast på gott humör för det var så fint väder ute. Massor med snö och solen sken så det såg ut som ett vitt glittrande landskap. Härligt! Efter lite om och men fick jag dvd:n att funka och hittade mammas yogamatta. Sen låg jag där i 45 minuter med ben och armar åt alla möjliga håll:P Men jag känner att det är bra träning för mej. Så ska bli lite flitigare med yogan har jag tänkt. Efter det tog jag en dusch och käkade frukost (lunch!?). Sen blev jag nåt jag inte varit på länge nu, sysslolös. Uttråkad blir jag lätt men sysslolös brukar jag inte känna mej. Då kilade jag till köksfönstret och spanade ner till min kära barndomsvän och granne J, hennes bil stod på parkeringen så efter ett kort och glatt telefonsamtal så drog jag på mej min varmaste stora jacka och moonbootsen och gick över till henne. Så satt jag i hennes kök i några timmar medans hon bakade och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Sen ringde mamma och frågade om jag hade tagit in hundarna nu när det är så kallt ute. Så det var bara att dra på sej alla kläder igen och gå hem och släppa in odjuren^^ Och nu sitter jag här och fördriver tiden. Ska snart äta mat och sedan ska jag och mamma åka till Heden och ta in mosters hästar eftersom hon är bortrest. Kan bli spännande, hehe xD

Annars så är jag lite deppig idag för älsklingen åker till Afrika inatt. Och så kommer han vara där i tre veckor. Det gick bra att säga hejdå igår, men idag känns det lite jobbigt. Mest för att han inte vet om hans mobiltelefon kommer funka där nere och isf kan vi inte höras under den här tiden. Och det kommer bli tufft, att inte höras av på tre veckor. Det är Uganda han ska till så det finns ju inte internet precis heller.. Men det är bara att hoppas på att telefonerna funkar:) Nu ska jag gå och prata med mamma lite. Men vi hörs senare ikväll eller imorrn eller nåt.

Puss & hejj!

Jösses vilken dag det har varit.

Jag vet i ärlighetens namn inte vad som händer med mej, men jag antar att det är spärrar som börjar släppa. Eller som min psykolog säger;

"Du har satt upp en mur för att skydda dej själv, sen har det blivit en spricka i den och nu börjar stenarna rasa, en efter en. Och det kommer vara smärtsamt och göra ont, men någon gång måste du låta dej själv ha känslor. Om du inte lever ut känslorna så blir det bara värre och värre. Det har gått ett år sedan du blev sjuk nu och det är på tiden att du förstår det. Du måste förena sjukdomarna med dej själv. Du ska inte vara sjukdomarna, men du måste försöka acceptera att du har dem, att dom är en del av dej. Och du har rätt att vara ledsen. Du får gråta, vara arg, skrika och kasta grejjer hur mycket du vill. Bara häv ur dej allt du känner. Och du får inte skämmas över att du är sjuk, för det är inte ditt fel."

Ja, hon är klok min psykolog. Jag vet så väl att allt hon säger är rätt men jag är så fruktansvärt rädd för mina egna känslor. Jag törs inte lätta på trycket för då väller det fram känslor av ilska och sorg som jag aldrig någonsin varit i närheten av. Men nu börjar verkligheten tränga sej på och mina dagar blir bara jobbigare och jobbigare, det märks så väl att hon börjar komma åt kärnan nu för jag är inte mej själv längre. Och jag som är så himla bra på att inte visa känslor för nån, klarar inte av att hålla masken längre.

Denna dag har varit ett lysande exempel..

Imorse hade jag ont i magen så jag kom iväg till skolan ganska sent. Väl där så hade jag historia i nån timme eller två. Och jag hade hela tiden svårt att fokusera för jag är matt och gråtfärdig hela tiden, så jag har fullt upp med att hålla tårarna borta. För jag dör hellre än gråter offentligt.! Sen åkte jag iaf hem och gjorde toast, som inte alls blev goda så jag fick inte i mej så mkt. När F kommit hem så slog vi in hans lillebrors paket och tog bussen ner på torget där jag handlade lite mellis till bussresan, och kikade på några skor som var assnygga^^ Tio minuter innan bussen till Göteborg skulle komma så började F tjaffsa med mej, och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Det vi började tjaffsa om var mat, som vanligt. För hans mamma skulle bjuda på mat men hade glömt att jag är allergisk, så F skulle få mat, och jag hade ingen mat och kom inte på nåt att äta, för det är inte lätt att inte tåla mjölk, mjöl osv. F föreslog McDonalds vilket fick starka protester från min sida då jag tycker det är äcklig mat där + att pommes inte är speciellt snällt mot magen, och sedan sallad som hans mamma skulle beställa åt mej. Kruxet var, eller är, att man kan inte bara säga kycklingsallad eller vad man nu har tänkt ta. För i den finns majs, ärtor, paprika, gurka m.m som jag inte ska äta. Vilket resulterar i att bara själva kycklingen är kvar när jag efter 20 min lyckats peta bort allt det andra. Utan alltid när jag käkar sallad så får jag snacka med den som gör den och fråga om det går bra att få en specialare där jag själv bestämmer ingredienserna, och det brukar gå bra. Men det är svårt när man inte vet vad som finns och när nån annan ska beställa åt en. Detta försökte jag förklara för min pojkvän, som inte lyssnade med rätt öra. Utan blev arg för att inget duger osv.osv Att han dessutom stod och gapade på mej i en busskur där det satt tre killar och glodde gjorde inte saken bättre. Jag som nu för tiden har kort stubin blev jättearg (men innerst inne jätteledsen), och så kom psykbryt nummer tre denna vecka. När jag kände att jag inte kunde behärska tårarna, som nu för tiden finns äckligt nära till hands, så fick jag panik och ville inte kliva på bussen som kom precis då. Men F tvingade med mej in och vi satte oss längst bak där de sista platserna fanns. Jag gjorde allt för att samla mej, så jag satte på musik och försökte tänka på nåt annat. Men inte hjälpte det. Jag tror bussen bara hann åka femtio meter innan det började rinna floder nerför kinderna på mej. Och det är absolut inte likt mej!! Panikslagen över att vattenfallen inte gick att få stopp på rusade jag av bussen några hållplatser senare med älsklingen tätt i hälarna som var helt bestört över hur hårt vårat lilla gräl verkade ha tagit hårt på mej. Väl ute i kylan och slasket bröt jag ihop medans F gjorde så gott han kunde för att hålla om mej och trösta mej. Han bad om ursäkt över att han överreagerat så och frågade om vi inte kunde glömma detta och försöka ha en trevlig kväll. Men för mej hade marken under mej försvunnit. Och jag vet mycket väl (vilket jag förklarade för F också) att det mest är min process jag går igenom nu som det beror på. Jag är bara väldigt orolig för att denna process knappt börjat.. Efter en stund hade jag dock samlat mej någorlunda och lovade att ge det ett försök. Så vi hoppade på nästa buss till Gbg men det dröjde inte länge innan tårarna rann nedför kinderna på mej igen. När vi klev av på Hjalmar Branting för att byta till spårvagnen så var det bara att konstatera att detta går inte. Så efter ett återbud till dagens kalas, med lovord om att komma imorgon istället, så tog vi bussen tillbaka till Stenungsund. Det värsta är nog att vi hade köpt biobiljetter som inte gick att avboka, så där gick dom pengarna upp i rök. Men det är smällar man får ta gissar jag. Väl hemma i lugn och ro la jag mej i sängen och kollade på tv. Ska snart krypa ner hos älsklingen och se på film innan det är dags att sova. Kan ju bara säga att det har varit en omtumlande kväll som verkligen har fått mej att inse att något är påväg att hända med mej själv. Det jobbiga är att jag inte kan styra det, det skrämmer mej jättemycket. Men det kanske är dags att släppa kontrollen... =/

Hej å hå!

Här sitter jag och fryser så jag har gåshud över hela mej och fingrarna är som isbitar. Jag har insett att det lätt blir väldigt kallt i denna lilla lägenhet. Hade tänkt att jag ska träna lite yoga snart men jag fasar för att bara ha linne och tights på mej så det får vänta ett tag:P Har inte varit i skolan idag. Jag hade ett hemskt psykbryt igår kväll och grät så tårarna sprutade i flera timmar. Så ni kan tänka er hur jag såg ut i morse.. Jättesvullen runt ögonen, som i sin tur var minst sagt rödsprängda. För mej så innebär det att jag inte får i mina linser, och inga linser = ingen syn. Så det blev till att sitta hemma med mina fruktansvärt fula glasögon och bara vila och ta det lugnt. Men jag känner att jag behövde det idag. Det lilla jag missade tar jag lätt igen i morgon så det ordnar sej. Ikväll blir det nog bara mys med älsklingen, är ganska matt så orkar inte göra så mkt. Det är bättre att jag vilar och laddar upp inför imorgon då det först är skolan hela dagen, sen ska jag o F in till Göteborg och fira hans lillebror som fyller sju (och då ska jag få träffa hans mamma för första gången också!) , sen blir det käk någonstans och så ska vi gå på bio, och sen åka tebax till Stenungsund *pust*. Så imorrn blir det fullt upp. Men det ska bli roligt också =) Nu måste jag ta ett varv och kolla om elementen är på, innan jag fryser ihjäl;P

Ha det så bra allihopa!!

Over & Out^^

Hejsan!

Jag tog det här kortet igår när jag och älsklingen var ute på en lång, skön promenad i det fina vädret. Vi hittade en jättehäftig vandringsled som vi följde, så det var skönt att få gå i skogen och inte på asfalt som man numera är van vid. Igår ringde äntligen läkaren också och talade om att mitt calproteinvärde eller vad det kallas var lite för högt. Så det var inte bra men heller inte speciellt dåligt. Det blev en stunds diskussion om hur man ska göra nu med underhållsmedicinering. Just nu är jag medicinfri för att jag mått skit av mina förra underhållsmediciner. Och jag mår ovanligt bra. Det är lättare att veta hur kroppen mår när den inte har något annat som påverkar den. Och nu när skolan och livet börjat rulla på har jag ingen lust att avbryta den utvecklingen av ytterligare veckor med biverkningar som gör mej totaldäckad. Därför sa faktiskt min läkare (kors i taket!) att jag ska få vara medicinfri i två månader till. Sen ska det tas nytt avföringsprov och så ringer han mej och talar om hur det provet ser ut. OM värdena då är sämre så är det som han sa, att man tydligt ser vilket håll det går åt. Alltså är jag illa tvungen att knapra i mej underhållsmedicin om magen inte håller sej i schack. Vilket jag hoppas, hoppas, hoppas att den gör!

På tal om annat så kom jag på mej själv idag med att ha dödsångest. När jag var hos psykologen senast så diskuterade vi det en sväng, och hon sa riktigt vettiga saker som fick mej att tänka efter. Det samtalet är det första som vi egentligen talat om det jag är där för, mina sjukdomar, och det var ett väldigt givande samtal för mej. Jag riktigt längtar tills jag ska dit imorrn igen:) Jag fick lite övningar av henne som jag tyvärr inte gjort, för jag har inte haft några psykbrytanfall sen dess och det behöver jag ha för att "släppa ut allt ordentligt" bland annat;P Men på tal om dödsångesten så satt jag och flippade mellan kanalerna en stund tidigare ikväll och fastnade en stund vid "unga mödrar" på kanal 5. Där tittade jag i godan ro tills en ung mamma som hade leukemi skulle till sin läkare och få veta att hennes framtid inte såg så god ut. Hon hade slutat med sina cellgifter i en månad i hopp om att bli gravid. Men då hade leukemin ökat med sjuttio procent så hon var nu tvungen att börja ta cellgifterna igen om hon inte skulle dö.. När läkaren sa det så bytte jag kanal.. Det tog mej så hårt på nått vis. Tjejen på tv;n var så söt och bara något år äldre än mej. Hennes enda dröm var att få barn vilket är i princip omöjligt. Man bara såg henne och hennes pojkvän sitta där, förkrossade, och läskigt medvetna om att livet är för kort. När jag hade bytt kanal så började jag pyssla med annat för att tänka på bättre grejjer. Men bilden sitter kvar. Alldeles för mycket stannar kvar. Jag bara försöker låtsas för mej själv att det inte gör det. Tidningsartikeln med den före detta hockeystjärnan Fredrik Olausson, som nästan avled pga av sjukdomen PSC, förföljer mej. Jag VILL INTE att sånt ska påverka mej. Men eftersom att jag antagligen också har PSC så är det kanske inte så konstigt. PSC är för er som inte vet en sällsynt följdsjukdom till Ulcerös Colit, som gör att levern och gallgångarna inte fungerar som de ska. Men jag känner mej så fjantig på nåt vis. Jag mår ju bra nu liksom. Jag borde vara glad över det. Samtidigt som jag kanske inte borde skämmas över mina känslor utan det bästa kanske vore att släppa ut dem. Suck. Min psykolog säger att människans undermedvetna lägger saker man själv inte vill tänka på på andra utan att vare sej en själv eller de andra märker det. Så att det är därför som mina vänner och min pojkvän pratar om sånt som rör mej, min sjukdom och döden. Fastän jag inte gör det. Det lät vettigt när hon sa det och tipsade mej om att försöka tänka på såna saker själv istället för att låta andra göra det åt mej:P Oj, nu blev det rörigt igen och klockan är mycket ser jag. Ska ta och kila nu.

Puss & Kram!

Hejhej!

Nu är jag här igen;)

Jag måste börja med att säga en cool sak! Den här veckan var jag i skolan alla dagar!! Jag är jättestolt över mej själv. Och om jag talar om att det är nog rekord, så fattar ni att frånvaron brukar vara hög för mej i skolan. Så det är ett steg i rätt riktning, för nu vet jag att jag kan vara i skolan en hel vecka. Liksom att kroppen klarar av det. Men det tog ut sin rätt i trötthet kan jag lova.. 

I fredags hade vi inflyttningsfest här i lilla lägenheten, och vi var som mest 16 personer tror jag i en etta på 33 kvadrat. Det är inte dåligt;) Men klagomål från grannen fick vi klockan tio och då försvann partystämningen helt. Vi som bara sjöng singstar, fast ioförsej, de som var mest packade skrek nog snarare än sjöng.. Jag hade i vilket fall inte någon lust att ha fest överhuvudtaget när jag kom hem från skolan på fredagseftermiddagen, men det var bara att "klistra på masken" och kämpa på. Grejjen var att tre stycken sov kvar hos oss och åkte inte förräns klockan tre igår, och då kom det fyra kompisar och liksom växlade med de andra. Och dom umgicks vi ("vi" är jag och min pojkvän F) med till klockan halv sju på kvällen. Inte förräns då kunde jag hämta andan. *PUST* Sen gick jag hem till två kompisar i nån timme eller två för att E var ledsen. Det var bara skönt att vara där så det gjorde inte så mycket. Men klockan halv tio när jag sjönk ner med älsklingen i soffan så var det som att komma till himlen. Gud så skönt det var att få ta av sej masken och bara vara. När vi gick och lade oss så somnade jag nog innan jag la huvudet på kudden. Hehe. I morse så åkte F som vanligt till Göteborg och jag somnade inte om för jag är så rastlös i kroppen på nåt underligt vis hela tiden. Utan jag skulle se på film men det blev tråkigt efter en halvtimme så jag satte mej vid datan istället. Och riktigt njöt av att ha nattlinne på mej, otvättat hår som spretade åt alla håll, mörka ringar under ögonen och mina asfula (men skitbilliga;P) glasögon på näsan. Jag njöt av att äntligen, denna dag ska jag bara få vila och ta det lugnt. Och just då ringer F från Gbg och säger; -Du kommer väl ihåg att R ska komma till oss idag och stanna tills imorrn? (R är älsklingens storebror).

I samma stund som han sa dom orden så rasade min tillvaro ihop typ.. Jag hade helt glömt bort det och sade till F att jag orkar inte, jag är lessen men det går bara inte. Då blev han lite arg på mej för att vi hade ju lovat, och då lade jag på i örat på honom! Det hör absolut inte till vanligheterna och jag blev nästan lite paff själv..:P Men när han kom hem en timme senare (själv..) så var jag arg och ledsen och vi pratade igenom vad som egentligen hade hänt. Och då insåg jag att min reaktion berodde på att han inte accepterade på en gång att jag inte orkade ha någon här i lägenheten idag,  att han inte accepterade att jag inte orkar. Bara för att det rår jag faktiskt inte för och jag kan inte göra något åt det. Sen kändes det bättre och nu efter ett långt, varmt bad och mat i magen så är det bra igen. Men jag längtar efter att få gå och lägga mej;)

Hmm, jag vill bara förklara "masken" som jag nämnt flera gånger i detta inlägg. Masken innebär att jag sminkar mej och fixar mej utåt, men mest handlar det om att jag stålsätter mej eller hur man ska uttrycka det. Inför att göra saker när andra människor är med. Ingen får se mitt sjuka jag, det är jättekänsligt, utan jag måste se bra ut och folk ska märka att jag är glad och trevlig. Inte sjuk, ledsen och svag. Men mest är det psykiskt. Att folk ska tycka att jag är som alla andra. F säger ofta att jag borde få en oscar för hur bra jag "spelar", som han uttrycker det. Jag kan sitta i lgh och vara hur trött och svag som helst. Medans jag i nästa sekund lyser upp som en sol och är jätteglad och skrattar och är pigg, bara för att det kom några och hälsade på t.ex Jag är alltid sån utåt sett. Nästan ingen har sett den sjuka sidan av mej. Oj, nu blev det väldigt invecklat här men jag hoppas att ni förstod någonting. Men jag undrar, är det nån som vet vad jag menar och känner igen sej??

Nu har jag skrivit så jag klarar mej, jag ska alldeles strax sätta mej och titta på film. Men innan jag går härifrån så vill jag säga till dej Elsa, att du finns i mina tankar nästan hela tiden och jag hoppas att allt går bra för dej och att du får ett anständigt liv igen som du verkligen förtjänar. Jag håller tummarna för dej allt jag bara kan!!:)

Ha det så bra allihopa!!

Puss & Kraam