Hejhej!

Sitter vid datan och lyssnar högt på musik. Jag är en sån som tror att om man spelar tillräckligt högt så känner man ingen smärta, utan man lyssnar liksom på musiken och koncentrerar sej på den istället..! Om det stämmer vet jag inte, men det hjälper ibland. Har väl ont i magen som vanligt. Den är som en stor, öm, svullen sten. Suck. Och ändå har jag ätit helt glutenfritt idag..! Håller på och experimenterar med olika sorters mat, för att se om magen mår bättre utan nått. Det är verkligen jobbigt att utesluta mer mat (är redan mjölkprotein-allergisk sedan många år tillbaka), men om jag så ska äta bara bananer hela livet så spelar det ingen roll, bara magen mår bättre. Jag försöker ha den inställningen iaf. Funkar väl till ca 85% kanske...:P Så i lite mer än två veckor har jag inte ätit glutenprodukter. Och i förrgår och igår åt jag vanliga smörgåsar igen. Men hur ska man veta om det är någon skillnad när man har ont i magen från och till hela tiden??  Ååj.. Men "stenkänslan" fanns inte när jag åt glutenfritt så jag kör på glutenfritt i två veckor till nu, vem vet, magen kanske kan vara snäll och ge mej ett svar.. Annars idag har jag bara tagit det lugnt. Förkylningen har släppt iaf efter 13 dagar. Fatta liksom, 13 dagar!!!!! En människa med normalt immunförsvar skulle aldrig ha en vanlig förkylning i 13 dagar... Är iaf trött på att gå runt här hemma och känna mej ful så jag plattade håret så frisyren kom fram och sminkade mej lite. Då kändes det genast lite bättre!;) Det är mitt bästa tips om man mår dåligt och känner sej liten och ugly. Man fixar håret och sminkar sej lite (el mycket, beroende på hur hemskt de är..:P) och så ser man iaf liite bättre ut, och då känns det lite bättre också! Och gör det även om du vet om att du ska vara hemma hela dagen. För man mår bättre innuti.! Med dessa visa ord lämnar jag bloggen för dagen! :)

Over and out!!^^

 Hejsan!

 Jag sitter här i kökssoffan med bortdomnade ben (blir lätt så när man envisas med att sitta som en skräddare) och kollar på foton som jag har på min dator. Foton från förr. På kortet ovan är det min kompis emmelie och jag, vi är uppe på ett berg och åker pulka. Det var någon dag mellan julafton och nyårsafton förra året. Och då hade jag så himla roligt! Jullovet var en väldigt bra och rolig tid. Titta på mej liksom, jag är fanimej lycklig!! Inte visste jag att jag skulle bli jättsjuk månaden efter. Och tack gode gud för det.. Om jag vetat det hade jag ju inte varit lycklig..

Något jag gillar är att jämföra fotografierna på datorn. Tiden innan jag blev sjuk - och tiden efter jag blev sjuk, när jag åt kortison (och var svullen som en badboll i fejjan) - och när jag inte åt kortison. Inte förräns nu har svullnaden gått ner ordentligt. Och det är sååå skönt att se sej själv i spegeln, och inte något uppsvällt monster (som jag oftast såg mej själv som, fastän andra sa att det inte var så farligt..). För när jag tänker efter, så är det nog bra att sitta och kika lite på dehär korten då och då. För att nånstans inse att man har förändrats. Det är som min mamma säger. Hon gick in i väggen och blev sjukskriven för sju år sedan, nu jobbar hon 50 % igen, men hon är ju fortfarande inte frisk. Och hon väntar fortfarande på att livet ska bli som vanligt, som det var innan. Men det blir aldrig så. Det måste jag försöka inse jag också med min sjukdom. Att man inte ska sträva  efter att allt ska bli som förut, utan man ska blicka framåt och skapa sej en framtid med sin sjukdom. För det kan ju aldrig bli som förr. Så nu ska jag nog fortsätta kika på korten, och njuta av tiderna från förr. För dom kommer aldrig tillbaka..!

Hejsan! Och välkommen till min blogg! =)

Jag har startat två bloggar förut men inte "trivts" riktigt, svårt att förklara.. Men jag ska göra ett nytt försök här har jag bestämt! Miss Ulcerös Colit! =) Det är givetvis inte det jag heter, men ibland är det som att Ulcerös Colit har blivit ett till mellannamn. Det känns många gånger som att jag borde presentera mej så; "-Hejsan! Mitt namn är Ulcerös Colit". För sjukdomen har mej i ett järngrepp. Just nu är det inte jag som lever mitt liv, utan det är sjukdomen som lever mitt liv. Jag har bara haft sjukdomen konstaterad sen mars i år, och har därför inte kunnat acceptera att den satt klorna i mej. Jag vill inte inse att jag, 18 år gammal (ung!?), fått en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom. Just ordet kronisk, är ett väldigt, väldigt jobbigt ord.. När skolan drar igång igen nu i augusti ska jag börja gå hos en psykolog regelbundet, för jag vill inte riktigt leva, så som min situation är just nu. Det är absolut inte så att jag är ständigt deprimerad och har självmordstankar. Men jag vet inte hur jag ska leva med den här diagnosen. Det känns som att mina drömmar gått i kras och jag har aldrig känt mej så liten, ensam och frustrerad nån gång. Självkänsla och självförtroende är ordentligt körda i botten. Fast det visar jag inte utåt så klart! Andra skulle aldrig kunna ana att jag mår dåligt, förutom de som står mej allra, allra närmast. De ser nog igenom min fasad ibland..  Men som sagt, jag SKA klara det här, envis som jag är. Jag håller på och odlar en liten kämpe i mej, jag får kontakt med honom ibland, och då känns det lite bättre =)

 Men nu måste jag kila för min mamma drygar sej och försöker se vad jag gör på datorn, och jag vill inte att hon se att jag gjort en ny blogg. Inte än iaf..  Ha det så bra allihopa! See ya!!

P.S Jag kom på att jag ska hissa en liten varningsflagga, för den här bloggen kanske kommer innehålla mycket skitsnack, bokstavligt talat..;P   D.S