Exakt såhär känns det idag..

Jag har fått nog nu och  jag har bestämt mej! Jag tänker inte stoppa en enda salazopyrin-tablett till i min kropp. Det är så himla mkt jag vill göra som jag inte kan göra nu.. Ikväll skulle jag, F och hans polare fira min födelsedag genom att åka iväg någonstans och hitta på nåt skojj. Och det har jag sett mycket fram emot. Men nu har vi fått ordna så att vi ska vara hemma hos F och käka nåt o se på film istället. Bara för att jag mår så jävla dåligt så jag vet inte ens hur jag ska orka se på tv och umgås med dom. Sova är ju min grejj för tillfället. För då är det inte huvudvärken, tröttheten, yrseln och illamåendet som styr.. Och imorrn var det tänkt att jag skulle åka in till Gbg och handla presenter och lite saker eftersom jag drar hem till Lima igen om en vecka. Men jag vet redan nu att det inte är någon ide att inbilla sej att jag orkar det imorgon.. Jag kommer vara tacksam om jag ens tar mej ut te F på Tjörn i eftermiddag..

Ingen människa förtjänar att må så dåligt som jag gjort nu i en vecka. Detta lidande är absolut inte värt att ledvärken eventuellt blir bättre om tre månader! Då lär jag mej hellre leva med den. Från och med ikväll så går jag tillbaka till att använda asacolen, för jag står inte ut mer..

Bye.

Jaha.

Vet inte vad jag ska skriva egentligen men det brukar sköta sej själv bara jag börjar.. Kan ju säga att jag mår inge bättre än. Illamåendet har jag bara ibland nu men huvudvärken dödar mej snart. Usch! Jag är inte van att ha ont i huvudet, jag har väldigt sällan huvudvärk i vanliga fall, och nu är det fruktansvärt. Stackars er som lider av migrän säger jag bara för det måste vara såhär det känns.. Ledvärken har blivit sämre de senaste dagarna också. Det kanske beror på att jag ligger ner så mkt, men det kan det väl inte vara?.. Jag grät när jag diskade igår för att det värkte så fruktansvärt i axlarna och skuldrorna. Jag fick verkligen kämpa för att orka hålla upp armarna liksom. Suck.. Idag värker det också så himla mycket överallt, medicinen skulle ju göra ledvärken bättre, inte sämre.. På tal om medicinen så känns det inge bra. Jag har mått så jävla dåligt i en vecka nu och har inte klarat av att göra någonting alls. Det är mycket värre än vad det är i vanliga fall, och då är det ändå kämpigt. Jag vet inte vad jag ska göra och hur länge jag klarar av att stå ut, men såhär kan jag inte ha det =(. Jag har huvudvärk så det skriker om det, ledvärken är värre än någonsin,  jag får yrselanfall så jag nästan tuppar av och mår jätteilla från och till, + att jag är så sjukt trött. Jag kan sova hela tiden utan problem.. Det ironiska med det hela är att i allt detta lidande så glöms magen helt och hållet bort, för det andra är mycket värre, så det är väl bra:P  Men om det är på det viset att medicinen ska göra magen bättre genom att ge mej värre symtom på andra ställen, då tänker jag absolut sluta snart. För jag lär mej hellre leva med min sjukdom än att jag ska må såhär!! Imorrn har det gått en vecka sen jag började må skit. Har det inte släppt efter helgen så vill jag inte detta mer, även fast jag sa att jag skulle ge det en chans..

Jävla skitmedicin!!

Är det för mycket begärt att man vill leva sitt liv? 

Ibland önskar jag att man kunde pausa sitt liv, bara trycka på en knapp så att allt runt omkring stannar upp. Då skulle man kunna ligga i sin säng och må skitdåligt utan den starka känslan av att ens liv rinner en ur händerna. För det gör det ju. Man orkar inte gå till skolan, inte träffa vännerna eller göra något vettigt. Men det är så himla mycket som jag VILL göra, som jag just nu INTE KAN göra.. För att orken finns inte.. 

I torsdags kväll började jag med min nya medicin,  salazopyrin 500 mg;s tabletter, 2 morgon och 2 kväll. Innan åt jag asacol, men eftersom jag har ganska stora besvär med ledvärk så skulle jag börja med denna medicin, som förhoppningsvis lindrar både mage och ledvärk =). När jag läste bipacksedeln innan så kände jag mej lite skeptisk, för jag har en viss förmåga att suga upp biverkningar som en tvättsvamp. Men jag vill ju verkligen ge medicinen en chans. Och fredag kväll började det. Jag hade födelsedagskalas med mina vänner och mitt i alltihopa så kom huvudvärken och illamåendet som ett brev på posten. När de åkte hem på natten så gick jag in till huset och mamma sjöng för mej och jag fick paket. En mobiltelefon av mamma och pappa, och av lillebror fick jag några filmer. Tack så mkt! Sen gick jag ut till härbret och sov. Men det vart inte så mycket av med det. Låg bara och svettades och mådde så jäkla illa. Kul start på födelsedagen liksom.. Masade mej upp ganska tidigt och duschade och så innan mormor och moster kom på fika. Sen bar det av på min storasysters dotters dop, det var väl trevligt men jag mådde så rövdåligt. På eftermiddagen och kvällen tog jag det lugnt och lyckades peta i mej två grillade korvar teslut så jag iaf kunde ta medicinen. På söndagen skulle jag upp tidigt och packa och fixa innan ja skulle åka ner till Stenungsund igen. Men det första som hände när jag reste mej ur sängen var att jag kräktes. Nice liksom. Lyckades raffsa ihop alla grejjer i härbret och ta med mej in till huset, där jag la mej i stora sovrummet och gjorde så gott jag kunde för att inte spy igen. När mamma kom in så fick hon lov att hämta en hink ifall jag inte skulle hinna in te toan när jag reste mej upp. Klockan gick fort också och jag insåg med fasa att jag kanske inte skulle ta mej hem. Så där satt jag med det fruktansvärda illamåendet, huvudvärken och min hink, och grät. Grät för att jag ville åka ner till Stenungsund men visste att jag skulle inte klara av den 50 mil långa resan i det skicket. Men min älskade mamma ringde bussbolaget och fixade så att jag skulle kunna ta eftermiddagsbussen istället. Så jag tog en primeran och la mej och sov i några timmar. När jag packat klart och tagit en primperan till och en postafen så åkte jag iaf. Tungt drogad som jag var så sov jag mestadels av vägen, så det gick väl bra. Men jag kan säga att det var väldigt skönt när jag kom hem till lägenheten. Och det var så himla skönt att kliva av bussen i Göteborg och bli omfamnad av min älskling som jag inte sett på en vecka <3

Igår och idag så har illamåendet inte varit lika starkt men huvudvärken riktigt tär på mej. Usch säger jag bara. Jag kan inte göra någonting. Älskling har varit här från i söndagskväll och åkte hem idag, och under hela den tiden har vi bara sovit (hur mkt som helst!), ätit litegrann, varit och handlat en gång och suttit vid tv;n nån timme. Det är allt. Jag orkar inte nåt, och det är så deprimerande för det är så mycket som jag borde göra. Så som sagt. Tänk om man kunde pausa livet när man mår som sämst. Så att man inte missar så himla mkt med skolan och vänner och allt.

Men nu är det så att jag har några frågor till er där ute som jag hoppas att ni kanske kan svara på;

* Är det någon som äter eller har ätit salazopyrin? Och isf, hur funkade det för dej?

* Hur länge borde jag stå ut med biverkningarna?

(På bipacksedeln står det att efter tre månader så ska man vara utan biverkningar, + att det tar nästan så lång tid innan medicinen får ordentlig effekt..)

Nu ska jag gå och leta efter den omtalade pause-knappen.

För jag vill verkligen bara försvinna..

 Yo!
Här i Lima så regnar det och är allmänt tråkigt. Har precis pratat med mamma i telefonen och ska strax gå ut och hämta in odjuren som är i hundgården:P  Tänkte skriva här en snabbis först. Vaknade sent idag, sköönt! Sen har jag bara käkat frukost och suttit här litegrann. Väntar på att mamma ska komma hem senare för jag vill ut och gå med gamla hunden, och jag vill inte lämna valpen ensam hemma. Så får se på en film eller nåt nu sålänge.

Btw så känns det iaf lite bättre med allt. Visst, kroppen är ju som den är, allämnt ond. Men min älskade mamma har pratat med rektorn på min skola och så nu, så jag hoppas att alla problem med skolan ska lösa sej. Det är nämligen skolan som krånglar värst och jag har så himla mycket ångest över det. Men som sagt, mamma har slagit näven i bordet nu och hjälper mej så jag hoppas att det blir bra nu =)

I eftermiddag kommer mormor hit! Ska bli skojj, har inte träffat henne på länge nu. Undrar vad hon kommer säga om min frisyr o så.. *Hihi* Sen på kvällen ska vi till min moster som fyllde år igår. Ska också bli kul :)

Det var väl min dag i korthet.

Ha det så bra allihopa, nu ska jag gå ut och hämta odjuren!^^

Peace & Love

Hejsan.

Jag är uppe i Lima hos mamma och pappa den här veckan. Det var meningen att jag skulle haft praktik här mån-fre, men det blev inte så.. Kan väl ta det från början.

I lördags var jag med min pojkvän F och några vänner på bio i Göteborg. Vi såg på Patrik 1,5, och den var jättebra! :) Men min kropp mådde så jävla dåligt. När vi anlände till Gbg var jag så himla toanödig, det var verkligen längesedan det var så akut. Jag fick tjata på killarna att snabba på litegrann och när vi (äntligen!!) kom fram till Bergakungen så kilade jag på toaletten. Och där blev jag sittande i något som kändes som en evighet. Usch vad jobbig magen var.. Sen kollade vi på bion och det gick bra. På hemvägen satt jag i baksätet och sov i någon sorts halvdvala, och verkligen "kände" min egen kropp på nåt vis. Det är svårt att förklara.. Men det var som att jag släppte på en spärr för första gången, och liksom tvingade mej själv att känna efter. "Hur mår jag egentligen?"  Svaret på det blev ju minst sagt negativt men när jag vaknade på söndagsmorgonen så hängde känslan kvar. Jag sa ett tårfyllt hejdå till F (som jag inte kommer träffa på en vecka), innan jag packade min resväska och började resan upp till Dalarna. Jag hade verkligen ångest de första milen men tog mej sen i kragen och ringde Blomsterdesign, stället där jag skulle haft praktik. Och jag talade om hur det var, att jag mår dåligt och nog inte kommer orka ha någon praktik. Hon jag pratade med sa att det inte var någon fara, och vi kom överens om att jag skulle höra av mej igen i mitten på veckan ifall jag mådde bättre. Men jag vet nog innerst inne att det inte blir någon praktik för min del. Jag är helt slut bara av att vara vaken..

Men iaf, när jag pratat med dom på Blomsterdesign och lagt på så höll jag på och bröt ihop. Men jag lyckades hålla mej någorlunda. Jag liksom insåg, att genom att jag avbokade praktiken, så tog jag för första gången hänsyn till min kropp sedan jag blev sjuk. Det är första gången jag gjort som kroppen sagt åt mej. Men jag är också läskigt medveten om att jag bara är några millimeter från att köra min kropp i botten. Och jag kan bara inte låta mej fortsätta såhär. Det går inte. Så som mitt liv sett ut de senaste sju veckorna, sen skolan började, så är det bara ett stort suddigt kaos. Jag förstår inte själv hur jag står ut. Jag måste försöka ändra det här. Min vardag måste bli bättre helt enkelt. Annars har jag snart kört slut på mej själv, jag ser framför mej hur jag får ett till skov av allt det här kaoset, och hur ska jag palla det när jag i princip redan är helt förstörd?.. Men jag har så fruktansvärt dåligt samvete gentemot alla andra över att jag är sjuk. Jag vet att det inte är mitt fel, men det känns ändå så.. Det är som en stor skam som jag går och bär på. Och att börja erkänna den skammen för sej själv är inte det lättaste..

Men nu är jag iaf hemma i Lima och min plan är att ta det lugnt, njuta av att få maten serverad och gå promenader med vovvarna. Och försöka ta hand om mej själv litegrann. Men jag måste också fundera lite på hur jag ska styra upp min vardag i Stenungsund. Det funkar inte alls så som det är nu. Får försöka tänka ut nån liten plan eller så så att jag har nåt att hålla mej till.

Jag får nog be om ursäkt över att det här inlägget blev lite snurrigt, men jag vet typ inte själv vad jag skriver ;P

Nu ska jag ta ut äldsta hunden och mej själv på en promenad i kylan^^

Puss & Kram

Vågen

(23 september - 22 oktober)

*Njut av ensamheten i vackra omgivningar. Du behöver komma bort från allt stök och bök i vardagen.*

Herregud säger jag bara. Tänk om den som skrev detta anade hur rätt den har. Läskigt =/ 

 Urk.

 Usch vilken dag alltså. Fuck. Sov hos F inatt, eller sov gjorde jag väl nästan inte alls för jag hade ont i magen, men nån timmes sömn kanske det blev. Gick upp klockan sju och fixade iordning mej. Åt två små hårdmackor och skyndade till bussen. Sen bröt helvettet ut! När bussen bara åkt en liten bit så blev jag oroväckande illamående. Det var det ökända trycket i magen som uppstod igen. Det bara blir så ibland, jag vet inte varför. Och det enda som hjälper är att kila på toaletten och göra nummer 2, och sen pysa vidare till sängen och vila. Finns det en toalett eller säng på en lokalbuss? Ne, det gör ju inte det. Så det var bara att sitta där och knipa nertill och svälja upptill och ha ont i magen. Fy faan. Jag kunde ju inte hoppa av bussen heller, jag var ju tvungen att komma över till fastlandet först iaf. Så så fort vi kommit över te Stenungsund klev jag av bussen. Började gå hemåt och spydde lite diskret i en buske efter några hundra meter. Men jag trodde jag skulle kollapsa på vägen hem alltså. För vägen hem därifrån jag klev av är några kilometer lång, och det är nästan bara brant uppförsbacke + att jag hade en tung bag och bar på. Och så var man kallsvettig och dålig sen innan. Suck. Efter något som kändes som en evighet var jag äntligen framme vid lägenheten. Gick på toaletten och spydde lite till, sen gjorde jag nummer 2 och droppade i säng. Somnade på en gång av ren utmattning och vaknade runt klockan ett. Av någon konstig anledning (för jag brukar inte dricka läsk) så skrek hela min kropp efter coca cola. Så med mina sista krafter hasade jag mej iväg till kiosken. Väl hemma igen sörplade jag cola, fick i mej en liten macka, såg på tv en stund och nu sitter jag här. Har inte spytt och så mer iaf, men hela magen är konstig. Den vrider och vänder och bubblar och pyser och gör ont och känns allmänt obehaglig. Alldeles nyss ringde min handledare till mej och frågade hur jag mådde, och berättade att klassen ska till partihallarna imorgon. Åh jag vill jättegärna till partihallarna! Vi var dit förra året och det var jätteintressant. Så snälla, snälla mage. Bli bättre så att jag kan följa med min klass till Göteborg imorgon..

Så länge man inte ger upp, har man inte förlorat.

 Over & Out