Godmorgon!

Jag vill bara säga att jag lever och att helgen varit både sämre och bättre. Var på discobowling i lördags kväll med F och massa kompisar och det var skitkul:D I söndags skulle jag, F och J dra dragkamp igen men nån jäv*l hade tatt nyckeln så vi fick lov att ha filmkväll istället^^ Igår var jag i skolan *stolt* och det sög som vanligt. Är så trött på vissa inkompetenta lärare!! Men fick skapligt mycket gjort iaf. Efter skolan var jag ner på torget och provade skinnjackor. Önskar mej nämligen en sån när jag fyller år snart, och hittade en som jag tyckte om faktiskt, så får la se då hur det blir!:)

Ganska sent igår kväll kom F hem till mej. Vi såg på tv och myste och pratade. Jag vill bara säga Tack för att du finns!<3 Jag undrar varje dag vad jag har gjort för att förtjäna dej i mitt liv. Visst, jag mår oftast inte speciellt bra, men du har höjt ribban på mitt liv med mycket kan jag lova. Och det betyder allt för mej. Jag hade aldrig trott att man kunde ha dessa känslor för någon, så det skrämmer skiten ur mej, men samtidigt är det helt amazing och underbart..!  Så tack F B H för att du finns, jag vet inte hur jag skulle klara mej utan dej längre! All min kärlek till dej!<3

Nu måste jag dra för jag sitter här i pyjamasen och ska iväg med bussen om tio minuter!!:O  Så ha det så bra ni kan, jag tänker på er!

Pusspuss^^

Goddagens!

Mitt internet funkar typ inte idag! Jag blir så frustrerad, jag har börjat bli helt beroende av att läsa bloggar och skriva själv och så. Men på något konstigt vis lyckades jag ta mej in på sidan nu tillfälligt så jag passar på att skriva lite nu då^^

Igår var jag i Göteborg på RMT (riksförbundet för mag- och tarmsjuka), där det var nymedlemsmöte. Jag är medlem där sedan i våras någon gång och det här var första "träffen" jag var på. Ångesten var stor över att gå dit men min underbara pojkvän F ställde upp och följde med mej. Tack så mycket!<3 Förutom de som jobbar på RMT så var vi 6 stycken medlemmar där. Tre hade IBS, en hade chrons och två ulcerös colit (varav jag var en då). Det var väldigt intressant att vara där och lyssna på de andra och få information och så. Men samtidigt så satt jag där och undrade varför i helsikke jag var där. För jag är ju inte sjuk.. Suck, jag blir så matt på mej själv..

Idag så har det varit en sådär-dag. Skolan började nio men jag orkade inte ta mej iväg på morgonen, utan jag kom dit till andra lektionen. Så jag har haft körkortsteori och historia idag, och det har gått jättebra:) Ibland är det faktiskt kul att vara i skolan^^ Vi slutade lite tidigare idag så klockan halv fyra var jag hemma. Slängde in väskan i mitt rum och knatade iväg till affären och handlade upp mina sista slantar..  Sen har jag suttit i mitt rum och slappat och sett på tv och spelat gitarr och sjungit lite. Men jag är så fruktansvärt orolig i kroppen och själen idag. Jag skrev ju för några dagar sedan att jag fått så ont i en fot. Nu har själva smärtan lagt sej men den är stel och värker och så har det spridit sej upp mot knät också. Kvällen efter var den andra foten lika stel nästan. Så båda fötterna och ett ben värker och gör ont. Och som om det inte räcker så har jag fått ont i vänstra underarmen idag:S Handleden är jättestel och det har värkt idag så jag höll på och blev galen ett tag, och panodil bet inte alls. Ångesten är därför stor att ett eventuellt skov är påväg.. Jag vill absolut inte ta ut något i förskott liksom, och ett skov är det sista jag önskar mej, men ledvärk hade jag under mitt första och enda skov, fast då i knän, höfter och rygg. Så det är ju inte samma ställen nu men ledvärk är det nog allt.. Och magen har ju varit jobbig den här veckan, så nog är jag orolig nu alltså. Är det någon som läser denna blogg som har erfarenhet av start på skov och ledvärk och sånt? Kommentera jättegärna och ge tips och råd =)

Men nu ska jag fortsätta se på tv en stund innan jag ska lägga mej och läsa en faktabok om näring som F köpte åt mej på RMT igår.

"Over & Out" 

Hejsan!

Fick den här bilden på vovvarna av mamma igår, och gud vad jag längtar hem. Det är helt sjukt så mycket man kan sakna ett djur. Bopp, tjockisen till höger, har vi haft i elva år nu eller nåt sånt, och jag saknar honom så himla mycket. Att få borra in huvudet i hans päls när man är ledsen är som plåster för själen. Djur kan verkligen få en att må så mycket bättre =) Till vänster ligger Rex, våran hundvalp, som jag inte ens har träffat än.. Jag bara pratar med mamma och pappa i telefonen och får veta alla hyss han hittar på^^ Så jag längtar verkligen tills jag får träffa honom med. Men han kommer ju undra vem f*n jag är =P  Iaf så bär det av upp till Dalarna nästa söndag, och det ska bli jätteskönt. Eller det ska bli tråkigt att vara ifrån F i en vecka, men familjen var det ju ett tag sen man träffade, och jag saknar dom verkligen..<3

Idag är det ytterligare en dryg dag i mitt liv. Var jätteinställd på att gå till skolan idag, för vi skulle börja med en ny kurs, exponering. Och det verkar jätteskojj! Men det sket sej ju som vanligt.. Det är som jag brukar säga, man ska inte hoppas på nåt för då blir man bara besviken.. Har haft ständigt magknip hela morgonen och förmiddagen trots flera toabesök..Fast jag gick nog ner i vikt iaf.. Haha xD Nerå, skämt o sido.. Nu är det lite bättre men nåt skumt är det..=/ Min fot gör så in i hel*ettes jä*la skitont bara! Det var så när jag vaknade igår, och jag har inte stukat nåt vad jag vet. Men det är väl mitt allmänna oflyt antar jag.. Så jag går som en skadeskjuten kråka..:P Men det är faktiskt ganska så skönt att få ha ont på något annat ställe än vad man är van vid, det låter lite lustigt kanske men det tar bort fokus från magen lite. Fast jag känner att jag måste besöka F snart igen så att hans pappa får behandla mej, det behövs verkligen tror jag..!

Men nu ska jag fortsätta ha ångest över vad jag ska göra idag.. Suck..Tänk om jag inte hade varit våg, då hade jag kanske inte haft så jäk*a svårt att bestämma mej.. :P

Ha det så bra, jag tänker på er!

Puss & Kraaaaam

Varför tar det aldrig slut?!! Jag blir så fruktansvärt arg och ledsen! Känner mest för att slå handen i väggen eller nåt. Bara krossa nån fucking kroppsdel så man får känna ren fysisk smärta istället för all psykisk smärta som sliter och river i mej! Kan det inte räcka med att jag har UC som jag lär ha hela livet? UC är ju kroniskt så nöj dej med det för fan, du som sitter nånstans och bestämmer! Jag vill inte ha fler kroniska diagnoser! Det spelar ingen roll att det är vad det är eller om det hade vart kroniskt eksem mellan tårna. Det är bara den lilla detaljen att jag orkar inte ha ännu fler saker! Vad kul när man ska till läkaren nästa gång och kan fylla på den redan kilometerlånga listan med ännu en sjukdom! Jippi.. Det känns som om hela min kropp och själ håller på och går sönder.Vad har jag gjort för att förtjäna all denna skit?!

JAG HAR FÅTT NOG NU!!!!!!

Jävla skitdag.

Jag ber om ursäkt över att jag svär och att detta kommer vara ett väldigt negativt inlägg, men fy faan vad jag är trött på mitt liv och mej själv. Denna dag har varit en av dom i raden många värdelösa dagarna i mitt liv. F sov hos mej inatt, vilket var trevligt, det är så himla skönt att slippa vara ensam. Imorse gick jag upp när F skulle ta bussen till skolan. Och jag mådde jättedåligt. Det är svårt att förklara men det är en trötthet som är fruktansvärd + att man är yr, varm och svettas och fryser om vartannat. Jag skojjar inte när jag säger att svetten nästan runnit av mej hela dagen idag. Och jag har inte sprungit maraton precis, utan jag har legat i min säng hela dagen och sovit. Och känt mej som den mest misslyckade människan på jorden. Jag har alltid som mål att gå till skolan på morgonen, därför blir jag också fruktansvärt besviken på mej själv varje gång jag inte tar mej iväg. Idag var det en extra viktig dag för jag skulle ha haft ett möte med min handledare på eftermiddagen, som var väldigt viktigt. Och jag försökte, jag verkligen försökte ta mej iväg. Men det bara gick inte. Jag orkade fan inte ens duscha. Jag till och med åt pasta till frukost för jag tänkte att det kanske skulle ge kroppen en energikick och göra mej piggare. Men det hjälpte inte ett dugg.. Suck.. Så här hemma har jag legat hela dagen och hatat mej själv och min kropp och undrat varför jag lever egentligen. F är en ängel som någon skickat in i mitt liv, men en sånhär dag hjälper inte ens det. Och mamma som jag brukar prata med i telefonen varje dag kunde och orkade jag inte ens tala med, för jag vill inte att hon ska känna vilken misslyckad dotter hon har som inte klarar av nånting.

Jag känner mej så jävla ensam, sårbar, trött och ledsen.

Du vet väl om att du är värdelös?

Ja det vet jag.. 

 Hejsan!

Först vill jag säga Grattis till min vän Kerstin som fyller 19 år idag! Jag pratade med henne i förmiddags, och rapporten löd väl ungefär att hon hade fått fina presenter och att det var kallt där hemma :P *hihi*

I helgen har jag bott hemma hos F ute på Tjörn. Jag trivdes jättebra där ute. Skitfint hus och fastän hans säng inte var den allra bekvämaste så har jag sovit som en stock där, och jag brukar inte sova speciellt bra. Så det var skönt. Vi har umgåtts med massa folk och haft trevligt hela helgen =) På söndagen så behandlade hans pappa mej, han håller på med elektromagnetiska fält (jag tror det heter så?!) och lite annat, och det var väldigt intressant. Jag är lite skeptisk till allt men det var coolt att han visste så himla mkt saker som jag inte talat om. Och tydligen så svarade jag på behandlingen så nu ska jag gå där på behandling. Han säger att han kan hjälpa mej med vissa saker, så vi får väl se då hur det går. Får skriva mer om det framöver.! På söndagskvällen skulle jag och F med våran polare J och träna individuell dragkamp. A följde med också. Så först värmde vi upp (jag kunde faktiskt springa ca 100 m innan det knöt sej i bröstet!) och sen visade J hur vi skulle göra (han har hållit på med dragkamp jättelänge och är hur stark som helst!). Iaf så fick jag börja, och fy fasiken så jobbigt det var!!!! Kan ju säga att det märktes att man var extremt otränad och att alla muskler som jag misstänkte hade försvunnit verkligen hade försvunnit:P  Jag orkade dra 50kg halvvägs, och 40kg orkade jag hela vägen upp. A drog 55 kilo så hon är lite starkare än mej.. Killarna däremot ligger ju på en helt egen nivå. F drog 80kg och sen J då, som drog 120kg, det kanske var mer till och med..?!  Aja, stark är han iaf!:)  Efteråt var man rejält slut i ryggen och händerna kan jag lova. Och träningsvärken lät inte vänta på sej. Jag har varit som en stel gammal kärring både igår och idag. Det är bara att hoppas att det släppt ordentligt tills på torsdag, för då ska vi träna igen! Men det var skönt att komma igång med nåt. Tack J för att du orkar ha oss med dej!:D

Igår på morgonen hade jag inte ont i magen! Och det är inte vanligt. För jag har i princip alltid ont i magen.! F säger att det beror på att hans pappas behandling ska hjälpa i 24 timmar minst. Och jag blev behandlad runt kl 14 på söndagen. Jag vet inte om det var slumpen eller om det var som F sa, men kl 17 på eftermiddagen så var det som om någon slog en klubba i huvudet på mej och det onda i magen, illamåendet, tröttheten och huvudvärken kom tillbaka. Men tack gud för att jag fick må bra en stund iaf, och mindre tack för träningsvärken..:P 

Idag har jag varit hos synsam på synundersökning. Jag var livrädd att jag skulle ha hornhinneinflammation igen men det hade jag inte!:) Iof så hade jag lite syrebist i ögonen för att jag använder linser så mkt men det gjorde inget.  Sen åkte jag till skolan och hade matte i nån timme och sen gick jag hem. Nu har jag äntligen hittat haspar som jag köpte och så har jag lyckats få fast dom. Så nu kan jag "låsa" min skjutdörr!=D Görbra! Efter det snackade jag litegrann med O, det är lite kaosartat här i lgh för tillfället, men vi får försöka lösa det. Toast blev det till middag, och det smakade bra för första gången. Ikväll ska jag duscha och plugga lite och bara ta det lugnt och se på tv. F kommer ikväll efter jobbet också så det ska bli mysigt<3 

Vill tacka för den här dagen som har varit rätt så okej, och för helgen som har varit helt underbar! Och M, just so you know, du blev skitsnygg i håret. Du vet, en skönhet klär i allt!^^

Men nu ska jag kila, Over & Out!  =)

Yo.

Jag sitter här i mitt rum och stör mej på en fluga som smitit in genom glipan i fönstret. Jag förstår inte vad det har för funktion att dom surrar..? Det hade väl varit bättre om dom var tysta liksom.. Aja shit the same..:P

Är inte i skolan idag, mår verkligen inte bra alls, förutom magen så håller huvudet håller på och sprängs men jag fattar inte varför. Det kanske är en biverkning av nån av medicinerna?.. Eller också kanske jag är spänd, som mamma trodde. Jag har mycket jag måste fixa idag så jag ska ta två panodil nu och se ifall det blir bättre. Ska nämligen flytta ut på Tjörn ikväll till F, fast bara tills på söndag alltså. Så det ska bli kul att se hur han bor.! Men först ikväll så ska vi på födelsedagskalas hos J som fyller 21 idag!:D Grattis!

Måste skriva lite om gårdagen, för det hände så mycket. Jag var i skolan en sväng igår och umgicks med mina vänner och så bestämde jag mej för att skriva ut min blogg, för jag vill liksom ha inläggen på papper. Och då ville de läsa den. Mina vänner alltså. Jag har alltid nekat folk jag känner till att läsa min blogg, för den är så himla ärlig och privat. Men igår så kändes det helt plötsligt rätt att säga ja. Så A läste hela bloggen och blev nog lite förstörd över allt som stod. Sen läste C och M mitt blogginlägg som jag skrev igår, och de blev också helt förstörda. C bara storgrät och så kramade de mej så jag blev helt varm i hela kroppen. Hm, det där lät kanske lite fel, men jag menar av omtanke alltså!;) Jag lyckades nästan hålla inne tårarna helt när C blev så ledsen, men jag förstår inte själv varför jag har så svårt att visa mej ledsen och sånt när jag är bland andra. Jag och min psykolog måste verkligen jobba med det.. När jag var hemma ensam igår kväll så satt jag och tänkte över dagen och det som hände i skolan och så. Och då vart jag så lycklig i hela mej, för att mina vänner faktiskt bryr sej (inte för att jag trott något annat men jag har svårt att ta in att det är så). Det jobbigaste är att när jag låg och läste hela min blogg på papper, som om det vore en bok, så känns det verkligen inte som att det är mej det handlar om. Det är det som är så sjukt och som gör att allt känns fel och konstigt. Tex som när C grät i skolan och kramade mej så fick jag nästan panik, bara för att jag fattade inte varför hon kramade om mej, det var ju inte mej det handlade om liksom! Jag kan bara inte ta in att jag är sjuk!! Jävla skit vad arg jag blir på mej själv.. Tänk om jag kunde acceptera diagnosen och liksom försöka stå upp för att jag är sjuk och göra det bästa av situationen. Men inte jag inte, neerå! Ingen risk! Här ska jag gå runt och inbilla mej själv att jag är frisk som en nötkärna och låtsas som att det regnar. Och bryta ihop varje gång jag mår dåligt bara för att jag inser för några sekunder att jag har en kronisk sjukdom som jag aldrig kommer bli av med. Men den känslan varar aldrig speciellt länge, utan sen går jag tillbaka till mitt fejkade liv och min fejkade jagärlycklig-fasad. När jag läste min blogg igår så kände jag precis som C och de andra i skolan, jag ville också bara gråta och krama om den stackars människan och säga att jag alltid finns här för den osv. Men det är ju mej, liksom MEJ som den handlar om.. Men hur ska man orka med att ta in diagnosen UC?  Hur ska man orka med att acceptera att man kommer ha den här fucking sjukdomen hela sitt liv och kanske bli av med tarmar och rubbet liksom? Och om det så småningom visar sej att jag har sjukdomen PSC också, hur fasiken pallar man då att ha två kroniska sjukdomar?! Vem orkar tänka att man är sjuk och se in i framtiden med dom diagnoserna? Någon här som vill vara stomiopererad och stå i kö för levertransplantation när den är 30 bast?? Njae, skulle inte tro det va.. Suck..

Många frågor, inga svar.. Sånt är livet..

Ska dra och ta lite mediciner och laga lite mat så att F inte stryper mej sen..;P

Fastän jag varit lite negativ nu så önskar jag alla allt gott i livet!:D

 * Puss o kram *

Igår var det en konstig dag för jag gick runt som i ett töcken hela dagen. Helt uppslukad av tankar och känslor som jag inte vet om dom var bra eller dåliga. Det kändes bara så obehagligt på nåt vis. På eftermiddagen gick jag ner på torget och träffade F, så köpte jag en mössa och så fick vi skjuts av N upp till lgh. Stackars F som är reumatiker hade också en very bad day igår för han kunde knappt böja på benen för att han hade så ont. Så som sagt, det var en allmänt underlig och skitjobbig dag igår. Vi gick iaf på supermarket en sväng och handlade dasspapper o dricka, på vägen hem träffa vi E och M som vi snackade med ett bra tag, sen sa vi goodbye och drog hem till mitt rum. Vi satt och såg på film och det var mysigt och skönt att bara vara med honom. Så kände jag att det var dags att gå på dass och göra nr 2. Till min stora fasa (jag har ångest varje gång jag ska bajja i rädsla för om de kommer vara nåt annat än bajj..)så var det inte bajj som kom, utan nästan bara slem!!! Och visst, det var inte så mkt, men det räckte gott och väl för att hela mitt liv skulle falla samman. Det lustiga är att min kropp reagerar med någon sorts försvarsmekanism som säger att man ska fly därifrån. Som om det skulle bli bättre liksom.. Iaf så återgick jag till filmen men jag sa inget till F. Det kanske gick 30 sekunder och sen började tårarna forsa utför kinderna. Jag sa till F att jag skulle gå på toa igen. Väl inne på toaletten så bara brast det. Jag stod där och kollade på mej själv i badrumspegeln och försökte att låtsas som att det regnar, jag försökte intala mej själv att jag är stark och klarar alla motgångar i världen. Men det enda jag såg var mej själv med uppsvullet ansikte, trött och mager, och med alla biverkningar som kortison kan ge (och dom är inte hyggliga, det lovar jag!). Och jag orkar inte med det igen! Paniken gick i svallvågor genom kroppen på mej. Teslut så hade jag samlat mej någorlunda och pallrade mej in i mitt rum igen. Då hade filmen redan slutat och F undrade nog vad jag gjorde egentligen. Men när jag uppenbarade mej med mascara från hårfästet till hakan (kändes det som..) och knallröd näsa som det bara rann ur så sprang han inte därifrån (som han hade kunnat göra..:P). Jag låg på sängen och kippade efter andan, darrade som en galning och grät, medans panikkänslorna nästan slet sönder mej. Och jag grät verkligen högt, det brukar jag inte göra.! Men F, underbar som han är, låg bredvid mej, höll om mej, torkade tårarna och strök mej över håret, och sa att vi klarar det tillsammans när du blir dålig igen, jag kommer alltid finnas här vid din sida, hur sjuk du än är. Ingen kan förstå hur mycket det betydde för mej.. Men när han tröstade mej, så värmde det ända in i själen.. Han lugnade ner mej ganska så bra och efter en stund så gick vi och la oss, och han har hållit om mej heeeela natten. F, tack för att du finns..<3

Idag är det en ny dag, och jag har varit på toa med stor ångest, och visst, skitet är lite skumt, precis som det varit senaste tiden, men det var inget tydligt slem som det var igår. Tack för det. Nu håller jag på och piggnar till efter de lugnande pillrena jag tog igår kväll, så nu ska jag klä på mej och åka till skolan. Visst, de andra började kl 9, men det känns bättre att ta sej dit och vara med halva dagen, än att inte ta sej dit alls. Hoppas bara att jag inte bryter ihop i skolan.. Det vore ju pricken över i:t..

 Ha de bra!