Igår var det en konstig dag för jag gick runt som i ett töcken hela dagen. Helt uppslukad av tankar och känslor som jag inte vet om dom var bra eller dåliga. Det kändes bara så obehagligt på nåt vis. På eftermiddagen gick jag ner på torget och träffade F, så köpte jag en mössa och så fick vi skjuts av N upp till lgh. Stackars F som är reumatiker hade också en very bad day igår för han kunde knappt böja på benen för att han hade så ont. Så som sagt, det var en allmänt underlig och skitjobbig dag igår. Vi gick iaf på supermarket en sväng och handlade dasspapper o dricka, på vägen hem träffa vi E och M som vi snackade med ett bra tag, sen sa vi goodbye och drog hem till mitt rum. Vi satt och såg på film och det var mysigt och skönt att bara vara med honom. Så kände jag att det var dags att gå på dass och göra nr 2. Till min stora fasa (jag har ångest varje gång jag ska bajja i rädsla för om de kommer vara nåt annat än bajj..)så var det inte bajj som kom, utan nästan bara slem!!! Och visst, det var inte så mkt, men det räckte gott och väl för att hela mitt liv skulle falla samman. Det lustiga är att min kropp reagerar med någon sorts försvarsmekanism som säger att man ska fly därifrån. Som om det skulle bli bättre liksom.. Iaf så återgick jag till filmen men jag sa inget till F. Det kanske gick 30 sekunder och sen började tårarna forsa utför kinderna. Jag sa till F att jag skulle gå på toa igen. Väl inne på toaletten så bara brast det. Jag stod där och kollade på mej själv i badrumspegeln och försökte att låtsas som att det regnar, jag försökte intala mej själv att jag är stark och klarar alla motgångar i världen. Men det enda jag såg var mej själv med uppsvullet ansikte, trött och mager, och med alla biverkningar som kortison kan ge (och dom är inte hyggliga, det lovar jag!). Och jag orkar inte med det igen! Paniken gick i svallvågor genom kroppen på mej. Teslut så hade jag samlat mej någorlunda och pallrade mej in i mitt rum igen. Då hade filmen redan slutat och F undrade nog vad jag gjorde egentligen. Men när jag uppenbarade mej med mascara från hårfästet till hakan (kändes det som..) och knallröd näsa som det bara rann ur så sprang han inte därifrån (som han hade kunnat göra..:P). Jag låg på sängen och kippade efter andan, darrade som en galning och grät, medans panikkänslorna nästan slet sönder mej. Och jag grät verkligen högt, det brukar jag inte göra.! Men F, underbar som han är, låg bredvid mej, höll om mej, torkade tårarna och strök mej över håret, och sa att vi klarar det tillsammans när du blir dålig igen, jag kommer alltid finnas här vid din sida, hur sjuk du än är. Ingen kan förstå hur mycket det betydde för mej.. Men när han tröstade mej, så värmde det ända in i själen.. Han lugnade ner mej ganska så bra och efter en stund så gick vi och la oss, och han har hållit om mej heeeela natten. F, tack för att du finns..<3

Idag är det en ny dag, och jag har varit på toa med stor ångest, och visst, skitet är lite skumt, precis som det varit senaste tiden, men det var inget tydligt slem som det var igår. Tack för det. Nu håller jag på och piggnar till efter de lugnande pillrena jag tog igår kväll, så nu ska jag klä på mej och åka till skolan. Visst, de andra började kl 9, men det känns bättre att ta sej dit och vara med halva dagen, än att inte ta sej dit alls. Hoppas bara att jag inte bryter ihop i skolan.. Det vore ju pricken över i:t..

 Ha de bra!