Hejsan.

Jag känner mej så värdelös..

Idag vill jag varna för att det blir ett väldigt ytligt inlägg. Jag vill inte gnälla över ytliga saker när jag själv vet att det finns värre grejjer men jag måste få det ur mej och då får det bli här.

Och jag vill börja med att ge mej själv förstapris i förnekelse och dumhet.

Jag är så himla korkad ibland. Eller inte korkad, snarare blind för verkligheten. Eller en kombination av båda..

Jag är 163 cm lång (kort;P). Och väger helst ca 62 kilo. Det är min matchvikt där jag trivs bäst och där mina kläder sitter som dom ska;) När jag varit sjuk i skov har jag varit nere och vänt på 58,5 kg och som mest när jag varit frisk vägde jag 68 kilo (och då var jag väldigt vältränad men lite, lite mullig kanske). Men sen i höstas har jag vägt 64 kilo stadigt. Inte gått vare sej upp eller ner. Förräns jag fick skovet jag har nu då jag gick ner till 61 en snabbis men sen la sej vikten på 63. Vilket är helt okej. MEN. De senaste veckorna har vikten ökat stadigt och skrämmande fort. Och det beror inte på kosten eller så för jag äter helt okej och jag har börjat träna regelbundet. Jag gillar inte att väga mej och skulle helst inte vilja ha en våg i min ägo. Men pga sjukdomen är det ett måste att hålla koll på vikten vid diarreer, kortisonkurer osv. Och sen jag började med kortisonet för sju veckor sen eller vad det är nu så väger jag mej varje måndagsmorgon, bara för att hålla koll på ev viktförändring. För att jag vet att man kan gå upp av kortison. Och förra veckan hade jag gått upp från 63,5 till 65 kilo. 1,5 kilo på en vecka gjorde mej lite smånervös och jag kände att nej, över 65 får det inte bli för då kommer jag börja må dåligt över det så jag bestämde mej för att ta tag i saken på en gång och började med GI fas ett i onsdags morse. Inte så svårt för min del då den dieten är ganska lik det sättet jag redan äter. Men just rivstarten är ganska extrem och man ska gå ner 1-2 kilo första veckan. Idag har femte dagen gått och det har gått bra med maten hittils, men det har inte kännts hundra i kroppen. Jag känner mej inte smalare precis utan det känns som att kroppen suger åt sej det jag äter. Så jag hade inte tänkt väga mej förräns på onsdag morgon då det gått en vecka prick, men jag ville försäkra mej om att det iaf går åt rätt håll och gissa om jag höll på att smälla av när jag ställde mej på vågen. Sen i måndags har jag gått upp två kilo till!!! Nu visar vågen 67 kilo! Och jag VILL INTE VÄGA 67 JÄVLA KILON!!! Jag ser inte smalare ut direkt heller. Mer vältränad har jag blivit sen jag började med yogan men inte mindre. Usch vad ledsen jag blev. GI fas ett kan slänga sej i väggen. Jag orkar inte med det här. Nu kör jag dieten "Sunt Förnuft" och tänker fortsätta med det. Men min viktuppgång skrämmer mej. 3 och ½ kilo på två veckor. Fortsätter det såhär så är jag snart uppe i 70 kg och får inte på mej ett enda klädesplagg som jag äger. Efter min upptäckt imorse var jag inte glad precis men jag satte mej vid datan och googlade runt på kortison och dess biverkningar. För jag lägger all skit på mej själv. Jag ser det som mitt eget fel att jag är sjuk, att det är mitt eget fel att jag går upp i vikt. Och så känner jag mej totalt misslyckad och värdelös. Men efter att ha läst en stund på olika frågespalter osv så började jag inse litegrann att det är inte mitt fel det här med vikten. Det är kortisonets fel. Och alltså min sjukdoms fel:P Enligt all den infon jag hittade så kan man inte hindra en kortisonuppgång nåt vidare med dieter osv utan man får äta medicinen och samtidigt äta så nyttigt man kan. Men ändå gå upp. Och sen när man inte äter kortisonet längre och det har gått ur "systemet" så kan man äta nyttigare och träna och få bort det (om det inte försvinner av sej självt). Så jag är kanske inte så himla värdelös ändå. Nu på kvällen pratade jag med J på msn, hon har också UC. Och då kunde jag prata av mej med henne och hon gav mej stöd och råd vilket verkligen behövdes. Hon sa det att "-Du är ju sjuk!! Och jag går också upp av kortisonet. Men det kan jag inte göra nåt åt medans jag äter det utan det får bli som det blir, och så får man ta tag i det sen när man mår bättre igen. Du har andra saker att fokusera på. Som att magen ska må bra igen osv." Och dom visdomsorden behövde jag verkligen höra från nån. Det är inte mitt fel att jag går upp i vikt. Det beror på min medicin som jag MÅSTE äta för att JAG ÄR SJUK. Jag måste försöka intala mej det. Ett kilo hit och dit är inget att gnälla över men jag är rädd att det drar iväg ännu mera. Det känns som att kortisonet redan drabbat mej tillräckligt. Jag är svullen i ansiktet, jag har finnar (vilket jag aldrig har annars) osv. + att jag nu ökar i vikt. Man mår inte bättre psykiskt kan jag lova..

Så. Nu har jag fått skriva av mej mina ytliga problem. Får se om det känns bättre sen då.. Jag hoppas inte ni tycker att jag är alldeles för fjantig.. Och kom ihåg en sak allihopa!

Man är inte värdelös bara för att man är sjuk!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Min nya bloggadress är:   www.kekkeskrypin.blogspot.com

Hejhej. Det är med lite sorg i hjärtat jag nu meddelar att jag inte ska skriva mer i den här bloggen. Som ni märkt så har det inte varit så mycket skrivande den sista tiden och det är nästan på pricken ett år sedan jag började blogga. Det har hjälpt ...

Hejhej. Nu är jag här igen;) Jaa, dagarna går och här sitter jag. Så känns det. Jag gör inte så mycket. När F är hemma är det roligt för då har man ju nån att prata med och vi går ut och promenerar och lagar mat och så. Men oftast så jobbar han och d...

Jag vill börja med att säga att jag är inte en sån som klagar. Och oftast tycker jag inte synd om mej själv. Så att alla vet det. För jag måste skriva av mej nu för jag är så himla arg. Och ännu värre blir det för att jag tillåter mej själv att påver...

Hejsan! Som ni märker så är det väldig dålig uppdatering här för tillfället. Så jag tänkte att det är bäst att ge er ett livstecken så inte nån tror att jag blivit jättesjuk eller nåt. För jättesjuk är jag inte utan det går riktigt bra med magen. Jag...