Hejhej!

Är jättetrött och borde sova men tänkte skriva här en snabbis först.

Var hos min läkare idag och alla blodprover såg bra ut. Men svaret på avföringsprovet hade inte kommit än och det är ju viktigast. Så det blev mest att vi pratade om allt möjligt som har med magar och mediciner att göra. Jag äter ju ingen medicin alls just nu vilket jag trivs bra med pga av biverkningar som tydligen älskar mej;) Och det kunde ju diskuteras kan jag lova. Men min läkare ska ringa så fort provsvaret kommit och så skulle vi se då hur det blir. Ser det bara bra ut så får jag kanske vara medicinfri, annars finns det två sorter till jag kan prova sa han, men jag är inte sugen alls. Har redan försökt tre olika underhållsmediciner som resulterade i huvudvärk, trötthet och illamående. Alltså så blev jag inte mycket klokare av dagens besök. Utan jag avvaktar och ser hur det går. Träningen tyckte han definitivt att jag skulle ta tag i så jag kanske får unna mej det där svindyra gymkortet, hmm, får se hur ja gör =).

Men nu ska jag gå och nana.

Over & Out

Hejsan.

Sitter hemma i lägenheten och mår dåligt. På olika vis..

Mycket har hänt sen senast men kortfattat så mådde jag bra över jul och nyår, utan mediciner!:) Jag började skolan igen med en riktigt skön känsla av välmående och skolan har valt att backa upp mej helt och hållet och gjort en "plan", så att jag ska få en bra utbildning. Vilket är hur kul som helst!:D Så förr-förra fredagen när nyheten nådde mina öron lämnade jag skolan med ett stort leende på läpparna. Men det leendet var kortvarigt..

Söndagen efter vaknade jag med en hemsk smärta i ansiktet och kände genast igen symtomen. Och mycket riktigt. När jag var till doktorn i tisdags så hade jag bihåleinflammation (som misstänkt..), men även öroninflammation!:o  Penicillin fick jag som jag skulle äta i sju dagar. Igår mådde jag äntligen bättre men då var penicillinet slut! Doktorn hade bara skrivit ut för fem dagar. Det är så himla typiskt. Idag är det sämre igen så jag får höra med min magläkare imorgon vad han säger. På tal om det så tror jag att det är det som förstör min tillvaro just nu. Jag har varit jättedeprimerad hela helgen. Men jag vet inte varför. Eller lite beror det på att jag missade skolan förra veckan nu när jag hade tänkt köra igång ordentligt, för jag har mycket att göra som ligger efter. Och så bävar jag verkligen för imorgon, då jag ska till min magläkare i Kungälv på en vanlig koll. Så jag har lämnat prover av alla dess slag inför besöket, och jag hoppas, hoppas, hoppas att allt ser bra ut. Jag vet inte hur jag kommer klara det annars. När man efter nästan ett års sjukdom fått smaka på hur det känns att må bra, då är det extremt jobbigt att veta att det kan bli sämre igen. Och just nu mår jag ju absolut inte bra heller, men magen sköter sej faktiskt än så länge.

Men psyket är inte bra nu. Det kanske går över imorgon när jag vart hos doktorn, eller också blir det ännu värre..

Jag vill bara må bra..

Jag vill vara i skolan varje dag och visa rektorn och lärarna att dom gör rätt när dom ger mej chans efter chans, och jag vill umgås med mina härliga kompisar. Jag vill börja träna utan att något sätter käppar i hjulet hela tiden.  Varje gång jag vill något så bestämmer sej kroppen för att förstöra. Och jag fattar inte varför?! Det tror jag alla som är sjuka frågar sej. Varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Inga bra frågor att gå och grubbla över, för det finns inga svar.. Men jag tror inte det går att undvika, liksom att man tänker så ibland.

När jag har såna här riktiga depp-perioder så försöker jag tänka på allt som är bra i mitt liv. Jag har en underbar pojkvän, vänner med hjärtan av guld, och en familj som älskar mej. Men när jag skriver detta så är det bara grejjer runtomkring. Ingenting med mej är bra. Jag har ingen självkänsla eller självförtroende kvar. Jag bara hatar mej själv, iaf från halsen och nedåt.. Men jag försöker verkligen. Jag vill att alla ska veta det. Jag försöker att ha roligt och få min vardag att fungera med allt vad det innebär. Kruxet är att med min inställning att ta varje dag som en ny chans, så blir jag lika jättebesviken varje gång det "misslyckas". Man kanske inte borde ha nån inställning alls. Då blir man ju inte besviken..

Jag kämpar många gånger om dagen nu med att hålla tårarna inne, för jag vet att det inte hjälper att gråta. Men innuti mej så värker det av smärta. För det är den 19 januari idag och jag har fortfarande inte åstadkommit något detta året. Förutom att jag varit i skolan tre bra dagar, och förutom att jag umgås med mina underbara vänner när jag orkar. Men då är "masken" oftast på. Min pojkvän är den enda som ser hur det egentligen är. De dagarna jag var i skolan tindrade ögonen av lycka när jag kom hem på eftermiddagen, lycka över att jag klarat av en dag precis så som "normala" människor gör. Medans ju fler dagar jag är hemma, ju mer sorg väller över mej. Oro och sorg. Det bär jag alltid på. Men vissa dagar glöms det bort helt. Och det är dom dagarna jag älskar mest här på jorden.

De få lyckliga dagarna.

Och jag hoppas verkligen att det blir en sån dag imorgon.!

 Hejsan!

Nu är jag här igen^^

Min dator som kraschade i början av december är fortfarande, hmm ja, kraschad. Så jag tog med den upp till Lima över julen och den är kvar där uppe nu. Mamma tog på sej att försöka få någon att fixa den. Så jag är "datalös" tills vecka 7 då jag ska upp igen. Vilket är väldigt jobbigt och frustrerande. Speciellt den lilla detaljen att jag inte kan skriva blogg :'(  Men då vet ni iaf varför jag inte är inne här så ofta just nu.

För tillfället så sitter jag i datasalen i skolan och passar på att kolla upp lite grejjer. Jag tror inte att jag nämnt det innan men jag går hantverkslinjen - Florist, på munkeröds utbildningscenter i Stenungsund. Därav mitt smeknamn Blomsterbarnet. Men vad många inte vet är att det går inte så bra. Eller ja, hela min skolgång i sig drabbas ju väldigt hårt av all min sjukdom och frånvaro. I princip så missade jag hela höstterminen, därför har jag haft en stor klump i magen hela jullovet, för jag vet att jag ligger långt efter nu. Men jag VILL så himla gärna, så jag tänker absolut inte ge upp. Och tack vare min kloka kurator som jag går hos så lyckades jag få lite klarhet i hur jag ska göra med allt. Första gången jag var hos henne så fick jag bestämma tre stycken mål som jag vill uppnå. Ett av dom är att jag ska acceptera och förstå att jag är sjuk. Men det är även den svåraste punkten.. För jag vill ju vara som alla andra.. Min kurator sa iaf att hon tycker att jag har alldeles för stora krav på mej själv. Att jag inte kan förvänta mej att det går att köra på i 110 som jag gjorde innan min sjukdom. Utan att det är på tiden att förstå att jag måste dra ner på tempot. Och det är lättare sagt än gjort. Det innebar enligt henne att jag ska sluta förvänta mej att jag kan gå i skolan till 100%  och istället dra gränsen vid 60%. Ett exempel var då att inte ha floristik förräns jag kommit ikapp i de teoretiska ämnena. Det har jag två dagar i veckan, så då har jag alltså två extra dagar att plugga på och att ta igen sjukdomsdagar på. Jag grubblade länge på det förslaget men insåg att det nog är det enda rätta. För om jag inte tar ikapp de teoretiska ämnena snart så är gymnasiet kört för mej. Så i eftermiddag blir det till att ta ett snack med min handledare. Jag nämnde kort iden för henne och hon tyckte det lät bra så idag har jag historia och samhällskuskap istället för floristik. Så nu ska jag göra som min kurator säger. Ta en sak i taget!.

Mediciner vill jag inte ta längre iaf. Jag tror inte jag tål mediciner eftersom jag är så himla lättpåverkad. Tre veckor i december var jag helt medicinfri och mådde riktig bra. Jag var pigg och orkade massa grejjer som jag inte orkat innan. Den första januari skulle jag försöka mej på en ny underhållsmedicin, Colazid, och den tog jag i tre dagar. Sen stod jag inte ut mer. huvudvärk, illmående och jättekörig mage med konstigt bajj och extrem trötthet fick jag på köpet redan första kvällen och jag pallar inte att ha det så när jag vet att jag mår bra utan medicinen. Redan dagen efter att jag slutat ta den var det stor skillnad. Så nu är jag medicinfri igen. Och det är jättehärligt. Jag har inte mått bättre än såhär sedan jag fick sjukdomen. När man vaknar på morgonen och blir lycklig över att man känner att man orkar kliva upp ur sängen för att man mår bra. Då kan det inte bli bättre;) Vad min läkare sen kommer tycka om det när vi talas vid nästa gång det vet jag inte. Han tkr säkert att jag ska prova nån mer medicin som jag mår skit av. Suck. Men, men. Jag får väl se hur det blir:)

Så så ligger det till just nu iaf.

Jag ska försöka uppdatera här när jag är i skolan så ni får veta hur det går för mej med allt.

Ha det så bra ni kan allihopa!

Puss & Kram