Yo.

Jag sitter här i mitt rum och stör mej på en fluga som smitit in genom glipan i fönstret. Jag förstår inte vad det har för funktion att dom surrar..? Det hade väl varit bättre om dom var tysta liksom.. Aja shit the same..:P

Är inte i skolan idag, mår verkligen inte bra alls, förutom magen så håller huvudet håller på och sprängs men jag fattar inte varför. Det kanske är en biverkning av nån av medicinerna?.. Eller också kanske jag är spänd, som mamma trodde. Jag har mycket jag måste fixa idag så jag ska ta två panodil nu och se ifall det blir bättre. Ska nämligen flytta ut på Tjörn ikväll till F, fast bara tills på söndag alltså. Så det ska bli kul att se hur han bor.! Men först ikväll så ska vi på födelsedagskalas hos J som fyller 21 idag!:D Grattis!

Måste skriva lite om gårdagen, för det hände så mycket. Jag var i skolan en sväng igår och umgicks med mina vänner och så bestämde jag mej för att skriva ut min blogg, för jag vill liksom ha inläggen på papper. Och då ville de läsa den. Mina vänner alltså. Jag har alltid nekat folk jag känner till att läsa min blogg, för den är så himla ärlig och privat. Men igår så kändes det helt plötsligt rätt att säga ja. Så A läste hela bloggen och blev nog lite förstörd över allt som stod. Sen läste C och M mitt blogginlägg som jag skrev igår, och de blev också helt förstörda. C bara storgrät och så kramade de mej så jag blev helt varm i hela kroppen. Hm, det där lät kanske lite fel, men jag menar av omtanke alltså!;) Jag lyckades nästan hålla inne tårarna helt när C blev så ledsen, men jag förstår inte själv varför jag har så svårt att visa mej ledsen och sånt när jag är bland andra. Jag och min psykolog måste verkligen jobba med det.. När jag var hemma ensam igår kväll så satt jag och tänkte över dagen och det som hände i skolan och så. Och då vart jag så lycklig i hela mej, för att mina vänner faktiskt bryr sej (inte för att jag trott något annat men jag har svårt att ta in att det är så). Det jobbigaste är att när jag låg och läste hela min blogg på papper, som om det vore en bok, så känns det verkligen inte som att det är mej det handlar om. Det är det som är så sjukt och som gör att allt känns fel och konstigt. Tex som när C grät i skolan och kramade mej så fick jag nästan panik, bara för att jag fattade inte varför hon kramade om mej, det var ju inte mej det handlade om liksom! Jag kan bara inte ta in att jag är sjuk!! Jävla skit vad arg jag blir på mej själv.. Tänk om jag kunde acceptera diagnosen och liksom försöka stå upp för att jag är sjuk och göra det bästa av situationen. Men inte jag inte, neerå! Ingen risk! Här ska jag gå runt och inbilla mej själv att jag är frisk som en nötkärna och låtsas som att det regnar. Och bryta ihop varje gång jag mår dåligt bara för att jag inser för några sekunder att jag har en kronisk sjukdom som jag aldrig kommer bli av med. Men den känslan varar aldrig speciellt länge, utan sen går jag tillbaka till mitt fejkade liv och min fejkade jagärlycklig-fasad. När jag läste min blogg igår så kände jag precis som C och de andra i skolan, jag ville också bara gråta och krama om den stackars människan och säga att jag alltid finns här för den osv. Men det är ju mej, liksom MEJ som den handlar om.. Men hur ska man orka med att ta in diagnosen UC?  Hur ska man orka med att acceptera att man kommer ha den här fucking sjukdomen hela sitt liv och kanske bli av med tarmar och rubbet liksom? Och om det så småningom visar sej att jag har sjukdomen PSC också, hur fasiken pallar man då att ha två kroniska sjukdomar?! Vem orkar tänka att man är sjuk och se in i framtiden med dom diagnoserna? Någon här som vill vara stomiopererad och stå i kö för levertransplantation när den är 30 bast?? Njae, skulle inte tro det va.. Suck..

Många frågor, inga svar.. Sånt är livet..

Ska dra och ta lite mediciner och laga lite mat så att F inte stryper mej sen..;P

Fastän jag varit lite negativ nu så önskar jag alla allt gott i livet!:D

 * Puss o kram *

 

fenix

14 september 2008 14:59

Jag vet vad du menar snäckan. Men hur himla lätt är det att acceptera att hela sitt liv har gått under? Ska man verkligen finna sig i att hela vardagen vänts upp å ner, å att dagarna är fyllda med smärta varje dag?
Jag lider med dig, hoppas du kan hitta något som underlättar din vardag! :)

http://fenixthebasketcase.blogg.se

 

Lucia

16 september 2008 18:27

sv: Tack :D Det är bara att fråga på :) när kommer du till tjörn igen ?

http://justoneday.devote.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Min nya bloggadress är:   www.kekkeskrypin.blogspot.com

Hejhej. Det är med lite sorg i hjärtat jag nu meddelar att jag inte ska skriva mer i den här bloggen. Som ni märkt så har det inte varit så mycket skrivande den sista tiden och det är nästan på pricken ett år sedan jag började blogga. Det har hjälpt ...

Hejhej. Nu är jag här igen;) Jaa, dagarna går och här sitter jag. Så känns det. Jag gör inte så mycket. När F är hemma är det roligt för då har man ju nån att prata med och vi går ut och promenerar och lagar mat och så. Men oftast så jobbar han och d...

Jag vill börja med att säga att jag är inte en sån som klagar. Och oftast tycker jag inte synd om mej själv. Så att alla vet det. För jag måste skriva av mej nu för jag är så himla arg. Och ännu värre blir det för att jag tillåter mej själv att påver...

Hejsan! Som ni märker så är det väldig dålig uppdatering här för tillfället. Så jag tänkte att det är bäst att ge er ett livstecken så inte nån tror att jag blivit jättesjuk eller nåt. För jättesjuk är jag inte utan det går riktigt bra med magen. Jag...