Jahapp, vet inte riktigt vart jag ska börja.. Känner bara att jag måste skriva av mej litegrann.. Jag är hemma från skolan idag, vilket händer ganska ofta eftersom att min kropp verkligen inte mår bra. Och hemma från skolan = dåligt samvete och extremt jobbiga skuldkänslor. Ni kanske undrar varför?! Hmm.. Kan ju säga att det undrar jag med.. Men imorse var jag och pratade med min psykolog K och idag hade vi verkligen ett givande samtal. Känns jätteskönt samtidigt som det är jobbigt att inse saker. K sa iaf att hon trodde att mitt dåliga samvete beror på att jag inte känner mej trodd i skolan, av lärarna,för de vet inte om att jag har denna sjukdom och vad den innebär osv. Och efter att ha grunnat på det ett tag så insåg jag att hon har helt och hållet rätt. Så nu har vi bestämt att jag ska boka ett möte med min handledare och berätta vad jag och K kommit fram till, och se till att lärarna som undervisar mej blir medvetna om situationen och hjälper mej, istället för att stjälpa mej.. Det känns skönt nu iaf att ha träffat en öm tå, för hoppet är ju stort att det kommer gå att lösa. Och då blir man ju en öm tå fattigare ;P

Vad beträffar min fysiska hälsa så är den inte så vidare värst bra. Haft feber och huvudvärk och ont i magen hela förra veckan, *suck*. Men det går nått skit i skolan så jag är ju inte förvånad att jag med mitt superdåliga immunförsvar drabbas liksom..  Var på koll hos min läkare förra måndagen, och det gick väl okej. Hade lite lågt blodvärde, annars var blodproverna bra. Men avföringsprovet visade att jag ligger precis på gränsen till att ha en pågående inflammation i tarmen. När han sa det kändes som att hela mitt liv skulle rasa samman, för jag vill inte äta kortison igen!!!! Men som tur var så skulle jag avvakta nu och hålla koll på skiten och höra av mej om de blir någe skumt. Jag är på toa oroväckande många gånger per dag, men än sålänge så håller de sej någorlunda i schack. Peppar, peppar! En lång kortisonkur är verkligen det absolut sista jag behöver just nu.. Det räcker med alla andra mediciner..

Annars så knatar det på. Vet inte riktigt vad jag ska göra i eftermiddag och ikväll. Men snart ska jag ta mej en dusch, sen ska jag ta mej ner till torget och handla mej ett par gummistövlar och en mössa. Håret såg ut som hejkomochhjälpmej imorse när jag skulle iväg, och denna korta frisyr som jag har nu är helt totalt hopplös att göra iordning på mindre än 15 minuter. Stressad som jag var tänkte jag att jag tar på mej min pösmössa. Men ve och fasa så hittade jag den inte och jag hittar den inte nu heller. Så en billig pösmössa ska jag handla mej idag =) En sån är perfekt att dra på sej en dag då man har lite bråttom..;P  Men nu kanske jag ska ta och göra något vettigt av denna dag också. Ha det så bra alla människor!

Peace & Love

P.S  Vill bara säga tack till F som finns vid min sida och hjälper och stöttar mej hur mycket som helst. Jag är så himla glad över att jag träffat dej!<3  D.S

Det här är den starkaste av bilderna från Model Lab. Det är liksom min jagärintesjuk-bild.! Jag ser ju inte speciellt sjuk ut på detta eller något av de andra korten. Därför är det sköööönt att kolla på dom. Särskilt detta då jag ser så stark ut på nått vis.. Jag ser ut som om jag ska döda min sjukdom och inte som att jag faktikst bär på en.. :P

Hejsan!

Har suttit och skummat igenom mitt senaste inlägg och kommer på mej själv med att le fånigt, för så himla mycket har hänt de två veckorna som gått. Jag tror att jag ska ta det i punkter om någon ska få klarhet i det hela ;P 

*Träffat folk!

Okej, det här verkar kanske fånigt. Men jag har inte känt några människor här i St-sund förut, bara mina klasskompisar som jag nätt och jämnt har umgåtts med tidigare. Men pga vilja och envishet så har min sociala spärr äntligen släppt. Och det är superskönt! Nu älskar jag att umgås med mina klasskamrater, även på fritiden. + att jag har varit på myskväll/fest två gånger och träffat nya människor. Det ger så himla mycket tillbaka när man törs öppna sej, visst är det jobbigt stundtals, men det är helt klart värt det!

*Bra för egot!

I fredags var jag med mina kompisar M och A till Göteborg på Model Lab. Där blev vi sminkade och fotograferade. Innan tyckte jag att det kändes skitjobbigt, jag vill inte vara med på kort, för jag hatar verkligen min kropp. Den är bara sjuk och sviker mej hela tiden, så jag såg inte fram emot det speciellt mycket. Men jäklar vad bra foton det blev! Jag kunde ju inte låta bli att le, fastän jag innerst inne bara ville hata. Jag köpte fyra kort och fick två på köpet, så jag har sex kort på min dator som jag kollar på om och om igen. Jag försöker övertala mej själv att den söta tjejjen på korten, DET är JAG. Strunta i sjukdomen, strunta i att kroppen sviker dej, jag ÄR INTE en sjukdom! Jag  är den snygga, till synes lyckliga tjejjen på korten. Och tro mej eller ej, det funkar faktiskt. Dessa foton har hjälpt och hjälper mej hur mycket som helst just nu. Varje gång jag kollar på dom blir jag helt varm i kroppen, och jag känner verkligen att DET, DET är JAG.!!

Jaa, jag vet inte var jag ska börja.. När jag mådde jättedåligt och låg på sjukhus och fick diagnosen U.C, så svek mitt ex mej. Vi gjorde slut mitt i de jobbigaste dagarna i mitt liv. Och det var då jag tappade tron på killar överhuvudtaget. Sedan dess har jag varit inställd på att ingen kille skulle stå ut med mej. För det är ju inte bara mej man får, utan det är flera matallergier och UC och leverproblem och ledvärk på köpet.. Grattis liksom!

Så många killar har jag haft kontakt med sen dess, men så fort de börjar komma mej inpå livet så har jag totaldissat dom, för jag vill inte berätta att jag är sjuk osv. Jag har hållit den dörren stängd helt enkelt. Tills förra fredagen då jag var på fest hos min vän A. Han dök upp från ingenstans och sparkade upp dörren utan vidare. Och visst var det lite kul , men jag måste erkänna att jag mest var livrädd och bara ville stänga igen dörren igen. Men han förstår, vi är väldigt lika och många gånger behöver vi inte använda ord, vi förstår varandra iaf.  Sjukdomen och allt den medför är inget som helst hinder för honom, jag kan inte inse det än men han säger att det är så. Aldrig, och då menar jag verkligen ALDRIG, trodde jag att jag skulle träffa en så förstående, omtänksam, rolig, snäll, galen och helt otroligt underbar människa.! För första gången sedan jag fick den sabla UC-diagnosen så känner jag mej trygg.. Visst, jag har haft känslor för andra killar förut, men jämfört med detta så var det en fjärt i rymden. Det är nog det här som kallas kärlek.?! =)<3

Tack!

Sist men inte minst så vill jag ge ett stort tack till dej min älskade morfar, för alla tre punkterna. Jag tror att det är du som sitter där uppe i himlen och ser till mej. Allt detta har betytt så enormt otroligt mycket för mej.. Jag har mått så fruktansvärt dåligt sedan jag blev sjuk, och jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle få må bra igen. Men för första gången sen sjukdomen slog till så är jag trygg, harmonisk och LYCKLIG.!

Och det betyder verkligen ALLT för mej..