Hejsan.

Jag är uppe i Lima hos mamma och pappa den här veckan. Det var meningen att jag skulle haft praktik här mån-fre, men det blev inte så.. Kan väl ta det från början.

I lördags var jag med min pojkvän F och några vänner på bio i Göteborg. Vi såg på Patrik 1,5, och den var jättebra! :) Men min kropp mådde så jävla dåligt. När vi anlände till Gbg var jag så himla toanödig, det var verkligen längesedan det var så akut. Jag fick tjata på killarna att snabba på litegrann och när vi (äntligen!!) kom fram till Bergakungen så kilade jag på toaletten. Och där blev jag sittande i något som kändes som en evighet. Usch vad jobbig magen var.. Sen kollade vi på bion och det gick bra. På hemvägen satt jag i baksätet och sov i någon sorts halvdvala, och verkligen "kände" min egen kropp på nåt vis. Det är svårt att förklara.. Men det var som att jag släppte på en spärr för första gången, och liksom tvingade mej själv att känna efter. "Hur mår jag egentligen?"  Svaret på det blev ju minst sagt negativt men när jag vaknade på söndagsmorgonen så hängde känslan kvar. Jag sa ett tårfyllt hejdå till F (som jag inte kommer träffa på en vecka), innan jag packade min resväska och började resan upp till Dalarna. Jag hade verkligen ångest de första milen men tog mej sen i kragen och ringde Blomsterdesign, stället där jag skulle haft praktik. Och jag talade om hur det var, att jag mår dåligt och nog inte kommer orka ha någon praktik. Hon jag pratade med sa att det inte var någon fara, och vi kom överens om att jag skulle höra av mej igen i mitten på veckan ifall jag mådde bättre. Men jag vet nog innerst inne att det inte blir någon praktik för min del. Jag är helt slut bara av att vara vaken..

Men iaf, när jag pratat med dom på Blomsterdesign och lagt på så höll jag på och bröt ihop. Men jag lyckades hålla mej någorlunda. Jag liksom insåg, att genom att jag avbokade praktiken, så tog jag för första gången hänsyn till min kropp sedan jag blev sjuk. Det är första gången jag gjort som kroppen sagt åt mej. Men jag är också läskigt medveten om att jag bara är några millimeter från att köra min kropp i botten. Och jag kan bara inte låta mej fortsätta såhär. Det går inte. Så som mitt liv sett ut de senaste sju veckorna, sen skolan började, så är det bara ett stort suddigt kaos. Jag förstår inte själv hur jag står ut. Jag måste försöka ändra det här. Min vardag måste bli bättre helt enkelt. Annars har jag snart kört slut på mej själv, jag ser framför mej hur jag får ett till skov av allt det här kaoset, och hur ska jag palla det när jag i princip redan är helt förstörd?.. Men jag har så fruktansvärt dåligt samvete gentemot alla andra över att jag är sjuk. Jag vet att det inte är mitt fel, men det känns ändå så.. Det är som en stor skam som jag går och bär på. Och att börja erkänna den skammen för sej själv är inte det lättaste..

Men nu är jag iaf hemma i Lima och min plan är att ta det lugnt, njuta av att få maten serverad och gå promenader med vovvarna. Och försöka ta hand om mej själv litegrann. Men jag måste också fundera lite på hur jag ska styra upp min vardag i Stenungsund. Det funkar inte alls så som det är nu. Får försöka tänka ut nån liten plan eller så så att jag har nåt att hålla mej till.

Jag får nog be om ursäkt över att det här inlägget blev lite snurrigt, men jag vet typ inte själv vad jag skriver ;P

Nu ska jag ta ut äldsta hunden och mej själv på en promenad i kylan^^

Puss & Kram