Ibland önskar jag att man kunde pausa sitt liv, bara trycka på en knapp så att allt runt omkring stannar upp. Då skulle man kunna ligga i sin säng och må skitdåligt utan den starka känslan av att ens liv rinner en ur händerna. För det gör det ju. Man orkar inte gå till skolan, inte träffa vännerna eller göra något vettigt. Men det är så himla mycket som jag VILL göra, som jag just nu INTE KAN göra.. För att orken finns inte.. 

I torsdags kväll började jag med min nya medicin,  salazopyrin 500 mg;s tabletter, 2 morgon och 2 kväll. Innan åt jag asacol, men eftersom jag har ganska stora besvär med ledvärk så skulle jag börja med denna medicin, som förhoppningsvis lindrar både mage och ledvärk =). När jag läste bipacksedeln innan så kände jag mej lite skeptisk, för jag har en viss förmåga att suga upp biverkningar som en tvättsvamp. Men jag vill ju verkligen ge medicinen en chans. Och fredag kväll började det. Jag hade födelsedagskalas med mina vänner och mitt i alltihopa så kom huvudvärken och illamåendet som ett brev på posten. När de åkte hem på natten så gick jag in till huset och mamma sjöng för mej och jag fick paket. En mobiltelefon av mamma och pappa, och av lillebror fick jag några filmer. Tack så mkt! Sen gick jag ut till härbret och sov. Men det vart inte så mycket av med det. Låg bara och svettades och mådde så jäkla illa. Kul start på födelsedagen liksom.. Masade mej upp ganska tidigt och duschade och så innan mormor och moster kom på fika. Sen bar det av på min storasysters dotters dop, det var väl trevligt men jag mådde så rövdåligt. På eftermiddagen och kvällen tog jag det lugnt och lyckades peta i mej två grillade korvar teslut så jag iaf kunde ta medicinen. På söndagen skulle jag upp tidigt och packa och fixa innan ja skulle åka ner till Stenungsund igen. Men det första som hände när jag reste mej ur sängen var att jag kräktes. Nice liksom. Lyckades raffsa ihop alla grejjer i härbret och ta med mej in till huset, där jag la mej i stora sovrummet och gjorde så gott jag kunde för att inte spy igen. När mamma kom in så fick hon lov att hämta en hink ifall jag inte skulle hinna in te toan när jag reste mej upp. Klockan gick fort också och jag insåg med fasa att jag kanske inte skulle ta mej hem. Så där satt jag med det fruktansvärda illamåendet, huvudvärken och min hink, och grät. Grät för att jag ville åka ner till Stenungsund men visste att jag skulle inte klara av den 50 mil långa resan i det skicket. Men min älskade mamma ringde bussbolaget och fixade så att jag skulle kunna ta eftermiddagsbussen istället. Så jag tog en primeran och la mej och sov i några timmar. När jag packat klart och tagit en primperan till och en postafen så åkte jag iaf. Tungt drogad som jag var så sov jag mestadels av vägen, så det gick väl bra. Men jag kan säga att det var väldigt skönt när jag kom hem till lägenheten. Och det var så himla skönt att kliva av bussen i Göteborg och bli omfamnad av min älskling som jag inte sett på en vecka <3

Igår och idag så har illamåendet inte varit lika starkt men huvudvärken riktigt tär på mej. Usch säger jag bara. Jag kan inte göra någonting. Älskling har varit här från i söndagskväll och åkte hem idag, och under hela den tiden har vi bara sovit (hur mkt som helst!), ätit litegrann, varit och handlat en gång och suttit vid tv;n nån timme. Det är allt. Jag orkar inte nåt, och det är så deprimerande för det är så mycket som jag borde göra. Så som sagt. Tänk om man kunde pausa livet när man mår som sämst. Så att man inte missar så himla mkt med skolan och vänner och allt.

Men nu är det så att jag har några frågor till er där ute som jag hoppas att ni kanske kan svara på;

* Är det någon som äter eller har ätit salazopyrin? Och isf, hur funkade det för dej?

* Hur länge borde jag stå ut med biverkningarna?

(På bipacksedeln står det att efter tre månader så ska man vara utan biverkningar, + att det tar nästan så lång tid innan medicinen får ordentlig effekt..)

Nu ska jag gå och leta efter den omtalade pause-knappen.

För jag vill verkligen bara försvinna..