Hejsan!

 Jag sitter här i kökssoffan med bortdomnade ben (blir lätt så när man envisas med att sitta som en skräddare) och kollar på foton som jag har på min dator. Foton från förr. På kortet ovan är det min kompis emmelie och jag, vi är uppe på ett berg och åker pulka. Det var någon dag mellan julafton och nyårsafton förra året. Och då hade jag så himla roligt! Jullovet var en väldigt bra och rolig tid. Titta på mej liksom, jag är fanimej lycklig!! Inte visste jag att jag skulle bli jättsjuk månaden efter. Och tack gode gud för det.. Om jag vetat det hade jag ju inte varit lycklig..

Något jag gillar är att jämföra fotografierna på datorn. Tiden innan jag blev sjuk - och tiden efter jag blev sjuk, när jag åt kortison (och var svullen som en badboll i fejjan) - och när jag inte åt kortison. Inte förräns nu har svullnaden gått ner ordentligt. Och det är sååå skönt att se sej själv i spegeln, och inte något uppsvällt monster (som jag oftast såg mej själv som, fastän andra sa att det inte var så farligt..). För när jag tänker efter, så är det nog bra att sitta och kika lite på dehär korten då och då. För att nånstans inse att man har förändrats. Det är som min mamma säger. Hon gick in i väggen och blev sjukskriven för sju år sedan, nu jobbar hon 50 % igen, men hon är ju fortfarande inte frisk. Och hon väntar fortfarande på att livet ska bli som vanligt, som det var innan. Men det blir aldrig så. Det måste jag försöka inse jag också med min sjukdom. Att man inte ska sträva  efter att allt ska bli som förut, utan man ska blicka framåt och skapa sej en framtid med sin sjukdom. För det kan ju aldrig bli som förr. Så nu ska jag nog fortsätta kika på korten, och njuta av tiderna från förr. För dom kommer aldrig tillbaka..!