Hejsan!

Jag tog det här kortet igår när jag och älsklingen var ute på en lång, skön promenad i det fina vädret. Vi hittade en jättehäftig vandringsled som vi följde, så det var skönt att få gå i skogen och inte på asfalt som man numera är van vid. Igår ringde äntligen läkaren också och talade om att mitt calproteinvärde eller vad det kallas var lite för högt. Så det var inte bra men heller inte speciellt dåligt. Det blev en stunds diskussion om hur man ska göra nu med underhållsmedicinering. Just nu är jag medicinfri för att jag mått skit av mina förra underhållsmediciner. Och jag mår ovanligt bra. Det är lättare att veta hur kroppen mår när den inte har något annat som påverkar den. Och nu när skolan och livet börjat rulla på har jag ingen lust att avbryta den utvecklingen av ytterligare veckor med biverkningar som gör mej totaldäckad. Därför sa faktiskt min läkare (kors i taket!) att jag ska få vara medicinfri i två månader till. Sen ska det tas nytt avföringsprov och så ringer han mej och talar om hur det provet ser ut. OM värdena då är sämre så är det som han sa, att man tydligt ser vilket håll det går åt. Alltså är jag illa tvungen att knapra i mej underhållsmedicin om magen inte håller sej i schack. Vilket jag hoppas, hoppas, hoppas att den gör!

På tal om annat så kom jag på mej själv idag med att ha dödsångest. När jag var hos psykologen senast så diskuterade vi det en sväng, och hon sa riktigt vettiga saker som fick mej att tänka efter. Det samtalet är det första som vi egentligen talat om det jag är där för, mina sjukdomar, och det var ett väldigt givande samtal för mej. Jag riktigt längtar tills jag ska dit imorrn igen:) Jag fick lite övningar av henne som jag tyvärr inte gjort, för jag har inte haft några psykbrytanfall sen dess och det behöver jag ha för att "släppa ut allt ordentligt" bland annat;P Men på tal om dödsångesten så satt jag och flippade mellan kanalerna en stund tidigare ikväll och fastnade en stund vid "unga mödrar" på kanal 5. Där tittade jag i godan ro tills en ung mamma som hade leukemi skulle till sin läkare och få veta att hennes framtid inte såg så god ut. Hon hade slutat med sina cellgifter i en månad i hopp om att bli gravid. Men då hade leukemin ökat med sjuttio procent så hon var nu tvungen att börja ta cellgifterna igen om hon inte skulle dö.. När läkaren sa det så bytte jag kanal.. Det tog mej så hårt på nått vis. Tjejen på tv;n var så söt och bara något år äldre än mej. Hennes enda dröm var att få barn vilket är i princip omöjligt. Man bara såg henne och hennes pojkvän sitta där, förkrossade, och läskigt medvetna om att livet är för kort. När jag hade bytt kanal så började jag pyssla med annat för att tänka på bättre grejjer. Men bilden sitter kvar. Alldeles för mycket stannar kvar. Jag bara försöker låtsas för mej själv att det inte gör det. Tidningsartikeln med den före detta hockeystjärnan Fredrik Olausson, som nästan avled pga av sjukdomen PSC, förföljer mej. Jag VILL INTE att sånt ska påverka mej. Men eftersom att jag antagligen också har PSC så är det kanske inte så konstigt. PSC är för er som inte vet en sällsynt följdsjukdom till Ulcerös Colit, som gör att levern och gallgångarna inte fungerar som de ska. Men jag känner mej så fjantig på nåt vis. Jag mår ju bra nu liksom. Jag borde vara glad över det. Samtidigt som jag kanske inte borde skämmas över mina känslor utan det bästa kanske vore att släppa ut dem. Suck. Min psykolog säger att människans undermedvetna lägger saker man själv inte vill tänka på på andra utan att vare sej en själv eller de andra märker det. Så att det är därför som mina vänner och min pojkvän pratar om sånt som rör mej, min sjukdom och döden. Fastän jag inte gör det. Det lät vettigt när hon sa det och tipsade mej om att försöka tänka på såna saker själv istället för att låta andra göra det åt mej:P Oj, nu blev det rörigt igen och klockan är mycket ser jag. Ska ta och kila nu.

Puss & Kram!