Jösses vilken dag det har varit.

Jag vet i ärlighetens namn inte vad som händer med mej, men jag antar att det är spärrar som börjar släppa. Eller som min psykolog säger;

"Du har satt upp en mur för att skydda dej själv, sen har det blivit en spricka i den och nu börjar stenarna rasa, en efter en. Och det kommer vara smärtsamt och göra ont, men någon gång måste du låta dej själv ha känslor. Om du inte lever ut känslorna så blir det bara värre och värre. Det har gått ett år sedan du blev sjuk nu och det är på tiden att du förstår det. Du måste förena sjukdomarna med dej själv. Du ska inte vara sjukdomarna, men du måste försöka acceptera att du har dem, att dom är en del av dej. Och du har rätt att vara ledsen. Du får gråta, vara arg, skrika och kasta grejjer hur mycket du vill. Bara häv ur dej allt du känner. Och du får inte skämmas över att du är sjuk, för det är inte ditt fel."

Ja, hon är klok min psykolog. Jag vet så väl att allt hon säger är rätt men jag är så fruktansvärt rädd för mina egna känslor. Jag törs inte lätta på trycket för då väller det fram känslor av ilska och sorg som jag aldrig någonsin varit i närheten av. Men nu börjar verkligheten tränga sej på och mina dagar blir bara jobbigare och jobbigare, det märks så väl att hon börjar komma åt kärnan nu för jag är inte mej själv längre. Och jag som är så himla bra på att inte visa känslor för nån, klarar inte av att hålla masken längre.

Denna dag har varit ett lysande exempel..

Imorse hade jag ont i magen så jag kom iväg till skolan ganska sent. Väl där så hade jag historia i nån timme eller två. Och jag hade hela tiden svårt att fokusera för jag är matt och gråtfärdig hela tiden, så jag har fullt upp med att hålla tårarna borta. För jag dör hellre än gråter offentligt.! Sen åkte jag iaf hem och gjorde toast, som inte alls blev goda så jag fick inte i mej så mkt. När F kommit hem så slog vi in hans lillebrors paket och tog bussen ner på torget där jag handlade lite mellis till bussresan, och kikade på några skor som var assnygga^^ Tio minuter innan bussen till Göteborg skulle komma så började F tjaffsa med mej, och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Det vi började tjaffsa om var mat, som vanligt. För hans mamma skulle bjuda på mat men hade glömt att jag är allergisk, så F skulle få mat, och jag hade ingen mat och kom inte på nåt att äta, för det är inte lätt att inte tåla mjölk, mjöl osv. F föreslog McDonalds vilket fick starka protester från min sida då jag tycker det är äcklig mat där + att pommes inte är speciellt snällt mot magen, och sedan sallad som hans mamma skulle beställa åt mej. Kruxet var, eller är, att man kan inte bara säga kycklingsallad eller vad man nu har tänkt ta. För i den finns majs, ärtor, paprika, gurka m.m som jag inte ska äta. Vilket resulterar i att bara själva kycklingen är kvar när jag efter 20 min lyckats peta bort allt det andra. Utan alltid när jag käkar sallad så får jag snacka med den som gör den och fråga om det går bra att få en specialare där jag själv bestämmer ingredienserna, och det brukar gå bra. Men det är svårt när man inte vet vad som finns och när nån annan ska beställa åt en. Detta försökte jag förklara för min pojkvän, som inte lyssnade med rätt öra. Utan blev arg för att inget duger osv.osv Att han dessutom stod och gapade på mej i en busskur där det satt tre killar och glodde gjorde inte saken bättre. Jag som nu för tiden har kort stubin blev jättearg (men innerst inne jätteledsen), och så kom psykbryt nummer tre denna vecka. När jag kände att jag inte kunde behärska tårarna, som nu för tiden finns äckligt nära till hands, så fick jag panik och ville inte kliva på bussen som kom precis då. Men F tvingade med mej in och vi satte oss längst bak där de sista platserna fanns. Jag gjorde allt för att samla mej, så jag satte på musik och försökte tänka på nåt annat. Men inte hjälpte det. Jag tror bussen bara hann åka femtio meter innan det började rinna floder nerför kinderna på mej. Och det är absolut inte likt mej!! Panikslagen över att vattenfallen inte gick att få stopp på rusade jag av bussen några hållplatser senare med älsklingen tätt i hälarna som var helt bestört över hur hårt vårat lilla gräl verkade ha tagit hårt på mej. Väl ute i kylan och slasket bröt jag ihop medans F gjorde så gott han kunde för att hålla om mej och trösta mej. Han bad om ursäkt över att han överreagerat så och frågade om vi inte kunde glömma detta och försöka ha en trevlig kväll. Men för mej hade marken under mej försvunnit. Och jag vet mycket väl (vilket jag förklarade för F också) att det mest är min process jag går igenom nu som det beror på. Jag är bara väldigt orolig för att denna process knappt börjat.. Efter en stund hade jag dock samlat mej någorlunda och lovade att ge det ett försök. Så vi hoppade på nästa buss till Gbg men det dröjde inte länge innan tårarna rann nedför kinderna på mej igen. När vi klev av på Hjalmar Branting för att byta till spårvagnen så var det bara att konstatera att detta går inte. Så efter ett återbud till dagens kalas, med lovord om att komma imorgon istället, så tog vi bussen tillbaka till Stenungsund. Det värsta är nog att vi hade köpt biobiljetter som inte gick att avboka, så där gick dom pengarna upp i rök. Men det är smällar man får ta gissar jag. Väl hemma i lugn och ro la jag mej i sängen och kollade på tv. Ska snart krypa ner hos älsklingen och se på film innan det är dags att sova. Kan ju bara säga att det har varit en omtumlande kväll som verkligen har fått mej att inse att något är påväg att hända med mej själv. Det jobbiga är att jag inte kan styra det, det skrämmer mej jättemycket. Men det kanske är dags att släppa kontrollen... =/