Hejsan.

Det här kortet har jag tagit på en tavla jag ritade förra året när jag var sjuk. Så det är liksom min sjukdomsnalle:P Den hänger på väggen bredvid min spegel så att jag ser den många gånger om dagen. Och den påminner mej mycket om allt jag gick igenom då, den ger mej lite styrka för allt skit som hänt detta året och så påminner den mej om att jag ritar ganska bra;) hehe:P

Idag är jag hemma för jag mår så dåligt och hela min kropp är som en tickande bomb känns det som. Igår kväll var jag och träffade J igen, min allra bäste vän som jag inte umgåtts med sen i maj för att det hände lite grejjer då.. Men det var så fruktansvärt skönt, roligt och trevligt att träffa henne igen, jag har nog inte insett hur mycket jag saknat henne<3

Men det var när jag kommit hem igår kväll som det bara brast för mej. För det var liksom ett halvår sedan jag träffade henne senast, och då var sjukdomen något väldigt "nytt" och jag åt massor med kortison och var allmänt hyperaktiv. Och visst, jag hade ganska mycket ont i huvudet och mådde illa och hade väääääldigt mycket vallningar och svettningar, som en klimakteriekossa:P Och jag kunde inte sova på nätterna. Biverkningarna fick man nya tabletter mot och  det blir ju egentligen en ond spiral. Men jag var oftast pigg. Ganska mager, svag i kroppen, men ändå pigg! Allt detta satt jag och tänkte på inatt när jag kom hem, och tårarna bara forsade nerför kinderna på mej. Det är inte konstigt att jag inte kan acceptera min sjukdom, för jag vill inte acceptera att jag mår så jävla dåligt varje dag. Om det vore som det står om Ulcerös Colit, att man bara är dålig i skov och sedan mår bra mellan skoven så skulle det nog vara lättare. Men att må så himla dåligt dag ut och dag in, det tär verkligen på en. Min mamma håller på och försöker få över mej till specialisterna på Sahlgrenska, för det funkar inte alls med läkare och så i Kungälv där jag är nu. Jag mådde riktigt uselt i slutet på förra veckan så mamma ringde och sökte min läkare i måndags och han har inte hört av sej än. Jag är iochförsej glad för det för jag tycker inte om att prata med honom för vi funkar inte ihop. Han lyssnar inte ens på mej känns det som.. Jag var där på koll den första september och så bestämde han att vi ses igen i februari! I februari liksom. Åååj.. Dessa läkare. Min pojkvän tycker att vi ska åka in på akuten snart om ja inte blir bättre, men jag åker inte till nån läkare överhuvudtaget förräns jag i princip är död. Så bra förtroende har jag fått av läkare..

Eftersom att jag sitter här och skriver en hel bok (:P) så kanske ni fattar att jag inte är i skolan idag. Det allra värsta är att i onsdags var jag i skolan hela dagen och gjorde en jättefin krans med kransdekoration och så. Men jag var inte nöjd med mej själv när jag kom hem. Jag fick inte en kick och ett lyckorus över att jag klarat en hel dag i skolan, för jag mår så dåligt och är så trött så jag orkar inte glädjas åt något längre.. Bara för att jag laddade upp psykiskt och med styrka och glädje bestämde mej för att gå till skolan mera och "skärpa mej" som man så fint säger, så kraschade det totalt. För det blir kortslutning mellan viljan och kroppen, och det blir så mycket tydligare för mej själv att jag mår så dåligt som jag gör. Jag orkar inte med det här mera. Jag har inte mått bra en enda dag sen i julas. Och det är ett tag sen det.. Jag bara kom på mitt i veckan  att jag nog mår dåligt för att jag är felbehandlad. Inte kan det då vara meningen att man ska gå runt och må såhär. När jag åt kortisonet och ända fram tills nu typ så tyckte jag att det var det värsta som hänt mej på grund av att jag fick ganska så rejäla biverkningar och hamsterfejs av det;P  Men nu har jag kommit på mej själv med att sakna kortisonet, för då orkade jag iaf oftast göra något och jag var pigg. Men jag får väl se hur det utvecklar sej de närmaste dagarna. Rapport kommer;)

Måste bara säga också att jag saknar min familj så mycket, särskilt min mamma, hon betyder så mycket för mej. Hade hon inte funnits så hade jag inte klarat detta alls. För det är hon som får kämpa med läkare och sånt som jag inte vill eller orkar. Tack för allt du gör mamma jag älskar dej! <3

Over & Out 

 

Elsa

15 november 2008 09:38

Kortison är inget roligt. Men mår man bättre så kan jag tycka det är värt det. Själv har jag ätit kortison konstant sedan september 2007, har inte lyckats bli av med det. Nu börjar jag bli less på det, men vad gör man..
Jag tycker absolut du ska försöka komma in på sahlgrenska. Jag gick ju där ett tag innan. Kan inte du eller din mamma be din läkare skicka en remiss dit. Det var så jag kom dit, det var inga problem! Lycka till och hoppas att du snart mår bättre! kramar

http://elsavictoria.blogspot.com

 

Pernilla

15 november 2008 17:07

Jag vet precis hur det är att äta kortison, slutade dock med det för ett tag sedan fast är fortfarande svullen i ansiktet, och har vätskeöverflöd i hela kroppen..
Synd med alla problem med din läkare, jag tycker att min är super!

http://carlzzen.bilddagboken.se

 

fenix

21 november 2008 08:18

Hej gumman!

Jag hade en läkare som betedde sig precis likadant. Hon satte in en medicin som hon tyckte jag skulle knapra på i några månader. Så vi kunde ju ses om ett år igen ungefär. ETT ÅR? Ursäkta mig, men jag är sjuk nu. Det händer nu nu nu.

Efter jag hade käkat medicinen en "testmånad" rinde jag henne för jag hade bara några tabletter kvar, ville veta om jag skulle fortsätta äta dom eller vi skulle göra något annat. I två veckor försökte jag nå henne! När jag ringer igen på måndagen säger dom "men du, hon har ju gått på semester" En annan läkare fick ringa upp mig istället för henne, han hade tagit över alla hennes patienter då hon var ledig.

Efter att ha pratat med honom i tre minuter bytade jag genast till honom istället. :)

Det visade sig sedan att hon hade fyllt på receptet, men hallå.... Jag mådde SKIT av medicinen, kanske är läge att fråga om hur jag MÅR istället för att bara fylla på massa recept.. Suck...

Hoppas din mage är snäll i helgen. :)

http://fenixthebasketcase.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Min nya bloggadress är:   www.kekkeskrypin.blogspot.com

Hejhej. Det är med lite sorg i hjärtat jag nu meddelar att jag inte ska skriva mer i den här bloggen. Som ni märkt så har det inte varit så mycket skrivande den sista tiden och det är nästan på pricken ett år sedan jag började blogga. Det har hjälpt ...

Hejhej. Nu är jag här igen;) Jaa, dagarna går och här sitter jag. Så känns det. Jag gör inte så mycket. När F är hemma är det roligt för då har man ju nån att prata med och vi går ut och promenerar och lagar mat och så. Men oftast så jobbar han och d...

Jag vill börja med att säga att jag är inte en sån som klagar. Och oftast tycker jag inte synd om mej själv. Så att alla vet det. För jag måste skriva av mej nu för jag är så himla arg. Och ännu värre blir det för att jag tillåter mej själv att påver...

Hejsan! Som ni märker så är det väldig dålig uppdatering här för tillfället. Så jag tänkte att det är bäst att ge er ett livstecken så inte nån tror att jag blivit jättesjuk eller nåt. För jättesjuk är jag inte utan det går riktigt bra med magen. Jag...