Hejsan.

Det här kortet har jag tagit på en tavla jag ritade förra året när jag var sjuk. Så det är liksom min sjukdomsnalle:P Den hänger på väggen bredvid min spegel så att jag ser den många gånger om dagen. Och den påminner mej mycket om allt jag gick igenom då, den ger mej lite styrka för allt skit som hänt detta året och så påminner den mej om att jag ritar ganska bra;) hehe:P

Idag är jag hemma för jag mår så dåligt och hela min kropp är som en tickande bomb känns det som. Igår kväll var jag och träffade J igen, min allra bäste vän som jag inte umgåtts med sen i maj för att det hände lite grejjer då.. Men det var så fruktansvärt skönt, roligt och trevligt att träffa henne igen, jag har nog inte insett hur mycket jag saknat henne<3

Men det var när jag kommit hem igår kväll som det bara brast för mej. För det var liksom ett halvår sedan jag träffade henne senast, och då var sjukdomen något väldigt "nytt" och jag åt massor med kortison och var allmänt hyperaktiv. Och visst, jag hade ganska mycket ont i huvudet och mådde illa och hade väääääldigt mycket vallningar och svettningar, som en klimakteriekossa:P Och jag kunde inte sova på nätterna. Biverkningarna fick man nya tabletter mot och  det blir ju egentligen en ond spiral. Men jag var oftast pigg. Ganska mager, svag i kroppen, men ändå pigg! Allt detta satt jag och tänkte på inatt när jag kom hem, och tårarna bara forsade nerför kinderna på mej. Det är inte konstigt att jag inte kan acceptera min sjukdom, för jag vill inte acceptera att jag mår så jävla dåligt varje dag. Om det vore som det står om Ulcerös Colit, att man bara är dålig i skov och sedan mår bra mellan skoven så skulle det nog vara lättare. Men att må så himla dåligt dag ut och dag in, det tär verkligen på en. Min mamma håller på och försöker få över mej till specialisterna på Sahlgrenska, för det funkar inte alls med läkare och så i Kungälv där jag är nu. Jag mådde riktigt uselt i slutet på förra veckan så mamma ringde och sökte min läkare i måndags och han har inte hört av sej än. Jag är iochförsej glad för det för jag tycker inte om att prata med honom för vi funkar inte ihop. Han lyssnar inte ens på mej känns det som.. Jag var där på koll den första september och så bestämde han att vi ses igen i februari! I februari liksom. Åååj.. Dessa läkare. Min pojkvän tycker att vi ska åka in på akuten snart om ja inte blir bättre, men jag åker inte till nån läkare överhuvudtaget förräns jag i princip är död. Så bra förtroende har jag fått av läkare..

Eftersom att jag sitter här och skriver en hel bok (:P) så kanske ni fattar att jag inte är i skolan idag. Det allra värsta är att i onsdags var jag i skolan hela dagen och gjorde en jättefin krans med kransdekoration och så. Men jag var inte nöjd med mej själv när jag kom hem. Jag fick inte en kick och ett lyckorus över att jag klarat en hel dag i skolan, för jag mår så dåligt och är så trött så jag orkar inte glädjas åt något längre.. Bara för att jag laddade upp psykiskt och med styrka och glädje bestämde mej för att gå till skolan mera och "skärpa mej" som man så fint säger, så kraschade det totalt. För det blir kortslutning mellan viljan och kroppen, och det blir så mycket tydligare för mej själv att jag mår så dåligt som jag gör. Jag orkar inte med det här mera. Jag har inte mått bra en enda dag sen i julas. Och det är ett tag sen det.. Jag bara kom på mitt i veckan  att jag nog mår dåligt för att jag är felbehandlad. Inte kan det då vara meningen att man ska gå runt och må såhär. När jag åt kortisonet och ända fram tills nu typ så tyckte jag att det var det värsta som hänt mej på grund av att jag fick ganska så rejäla biverkningar och hamsterfejs av det;P  Men nu har jag kommit på mej själv med att sakna kortisonet, för då orkade jag iaf oftast göra något och jag var pigg. Men jag får väl se hur det utvecklar sej de närmaste dagarna. Rapport kommer;)

Måste bara säga också att jag saknar min familj så mycket, särskilt min mamma, hon betyder så mycket för mej. Hade hon inte funnits så hade jag inte klarat detta alls. För det är hon som får kämpa med läkare och sånt som jag inte vill eller orkar. Tack för allt du gör mamma jag älskar dej! <3

Over & Out