Hejhej.

Jag vill börja med att säga att jag brukar inte gnälla över att jag mår dåligt. Men nu är jag tvungen att få ur mej litegrann. Jag har inte mått så bra de senaste dagarna. När jag var i Lima hade jag frossa både onsdag, torsdag, fredag och lördag, och var ganska slak. Men det är ju något kallare där uppe än här i Stenungsund så jag tänkte att det berodde på det. I söndags när jag reste ner hit igen så hade jag väldigt ont i magen, vilket inte hör till vanligheterna för tillfället. Igår var jag hemma från skolan och sov, för jag var helt utmattad i hela kroppen, och hade ont i magen. Men det skyllde jag på att jag var trött efter resan i söndags. Men, idag, har jag fanimej inte några ursäkter längre. Utan jag lär nog inse att jag håller på och blir sjuk. För usch vilken dag det har varit. Vaknade med hemskt magont som blev mycket värre efter min lilla frukost jag lyckades få i mej. Huvudet har bultat hela dagen så att jag är yr till och från, + att jag mår illa men det är nog förknippat med det magonda. Och nu värker kroppen så in i helsikke så jag klarar inte av att gå och lägga mej för det gör så himla ont!!!! Och så har jag blödit massa näsblod, kissat en sisådär femhundra gånger och så har jag munsår. Vilket oftast brukar tyda på förkylning. Jag är bara oerhört rädd för att det är influensa denna gången. Är det ännu sämre imorrn så blir jag gravt deprimerad. Kul att sitta ensam i en lgh här och knappt orka gå på toaletten, mataffären känns väldigt avlägsen om jag säger så. Suck.

Så jag hoppas verkligen att jag mår bättre imorrn när jag vaknar!:)

Men nu har jag beklagat mej färdigt och jag ska göra ett nytt försök att komma i säng. Jag hoppas att ni andra mår lite bättre än mej!

Puss & gonatt!

Alla hjärtans dag. Hmm. Jag tycker det är en rätt så underlig dag faktiskt. Det är meningen att man ska vara tillsammans med den man älskar och ha det riktigt mysigt med levande ljus och fin middag t.ex Min pojkvän är som ni redan vet i Afrika men jag är inte deppig för det. För så lycklig som jag är med honom så är det liksom alla hjärtans dag varje dag. Vi överraskar varandra med jämna mellanrum och hellre att jag får en present efter skolan en onsdag, än att jag får det på alla hjärtans dag då det är meningen att man ska få det. Vilken överraskning det blir då liksom:P Denna dag är så förutbestämd. Och det är ju inte alls roligt. Jag tror att många har stora förväntningar och sedan blir besvikna. Istället för att se varje dag som en alla hjärtans dag, alltså fylld av kärlek. Oj, vad mycket skrivande det blev om detta. Haha ja det är då likt mej att sväva ut med mina funderingar;P

På tal om annat då så har den här veckan gått väldigt fort. Imorrn bär det av till Stenungsund igen och det känns väl bra. Har ingen minsta lust att sitta på bussen i massa timmar och ha ont men vad har man för val liksom. Det kommer bli skönt att komma hem, det återstår bara att se om jag får med mej all min packning. Hehe. Till veckan blir det iaf skola som vanligt. Jag är inte stressad alls över skolan nu så det är bra. Jag får njuta av det för det är sällan det är så. Idag har jag bara tagit det lugnt, jag sov ganska länge och så var jag och mamma ut i solen och promenerade med vovvarna. På eftermiddagen har jag suttit vid tv:n och kollat på olika tv-repriser och så har jag tonat håret lite mörkare. Det blev jättebra, jag trivs bäst i ganska mörkt hår:) Om några timmar är det melodifestivalen så då ska jag se på det med mamma och pappa. Passa på att umgås med dom nu när det bär av ner igen på obestämd tid. Min älskling hörde av sej idag också. I Uganda var det nästan 40 grader varmt så han hade det lite svettigt. Men han hade spelat fotboll hela dagen iaf så nu var han totalslut xD Konstigt:P

Nu kom min bror hem och vill ha tillbaka sin dator som jag lånat lite fint^^

Jag hoppas att alla haft en bra dag!

Puss & Kram

Jag blir så arg på vissa personer så jag vet inte vad jag ska ta mej till. Varför räcker det inte med ett nej? Vänner som inte kan acceptera att man mår dåligt är inga bra vänner. Borde det inte räcka med att säga; "-Nej jag orkar tyvärr inte komma och hälsa på idag för jag mår inge bra." Uppenbarligen så hjälper inte det. Utan personen/personerna i fråga bara tjatar och tjatar och säger grejjer som att men så farligt kan det väl inte vara att åka buss i en timme, eller men du kan ju komma hit och lägga dej, eller sluta sjåpa dej och kom hit, så illa kan det inte vara. Okej om dom frågar en extra gång om man verkligen inte orkar komma, men inte tjatar femtioelva gånger utan att acceptera ett nej. Fy faan vad det stör mej!!! För dom har ingen jävla aning om hur det är att ha dom här förbannade sjudomarna. Den värsta maggrejjen dom varit med om är kanske på sin höjd magsjuka. Och ska jag göra så då när dom är magsjuka? När dom har asont i magen och diarre och mår illa. Ringa och tjata och säga åt dom att skärpa sej? Nej, jag gör inte så. För jag vet hur det är att må dåligt. Och magsjuka är ingenting mot dessa sjukdomar. Och såna som inte har UC eller Chrons, kan aldrig i sin vildaste fantasi tänka sej hur det är. Sådana magsmärtor jag har när jag mår dåligt skulle "vanliga" människor garanterat åka in till akuten med i tron om att dom håller på och dör. Men dessa hemska smärtor är vardagsmat för såna som jag. Vi måste leva med detta, eftersom att sjukdomarna är kroniska, så vi har helt enkelt inget val. Och att då behöva stå ut med tjat från människor i ens omgivning som inte fattar ett jävla dugg, det tycker jag verkligen inte att vi förtjänar. Jag får be om ursäkt att jag sitter här och skäller på folk i allmänhet, för jag vet att långt ifrån alla är såhär. Men jag hoppas att nån känner igen sej och tänker sej för nästa gång..!

Hmm. Jag känner mej som en eldsprutande drake men jag var bara tvungen att avreagera mej lite.. Som sagt så håller mina sjukdomar sakta men säkert på att bli verkliga för mej själv. Så det kanske egentligen är ett bra steg på vägen att stå upp för sej själv och den här skiten. Eller jag vet inte..

Men nu ska jag gå och kolla hur kallt det är ute, ifall jag ska försöka mej på att gå en promenad med vovvarna:) Jag kommer nog uppdatera mer under dagens gång så vi hörs senare!

Hej igen!

Nu har älsklingen hört av sej och sagt att de är framme i Uganda. Gud så skönt det känns fastän det är jättejobbigt att ha den man älskar mest av allt på hela jorden så himla långt bort. Hans mobiltelefon funkar tydligen inte alls där nere men han har lovat att höra av sej ibland så att jag vet att allt är bra. De kommande tre veckorna kommer vara fyllda av saknad och oro men jag längtar tills han kommer hem och jag vet att jag klarar mej fint utan honom i några veckor. Jag är stark för hans skull<3

Herregud vad jag är matt i kroppen. Det har varit full rulle idag. För det första så sov jag inte alls inatt, för jag var orolig för att älsklingen åkte och så var det varmt osv. Så kl åtta i morse gav jag upp hela grejjen med att sova och kollade på en film istället. Klockan halv tio tränade jag yoga och sen cyklade jag lite på pappas motionscykel. Efter en lång och skön dusch satte jag mej ner för att äta frukost, då min kusin ringer och vill ha med mej ut och rida en sväng. Oh my gud tänkte jag, jag har inte ridit sen jag var liten. Så jag sa att jag törs inte men det bet inte nämnvärt på henne utan en halvtimme senare kom hon och hämtade mej. När jag fått på mej fem lager kläder så att jag både kände mej som och såg ut som en michelingubbe var det bara till att traska ut i kylan. Det var runt 15 minus ute på dagen så det var kallt kan jag lova. Efter lite om och men kom jag upp på hästen som jag skulle rida på, och shit så högt det var;P Men vi var ute i skogen och red i djupsnön i mer än en timme och jag ramlade inte av en enda gång:D Så det var inte illa pinkat! Väl hemma igen och på fast mark kände man dock att man var totalt genomfrusen. Så vi gick in i huset och värmde oss lite innan H skjutsade hem mej igen. Då hämtade jag hundarna i hundgården och sen gick jag in och lagade mat till hela familjen. Tillslut slog jag mej ner vid datan och kopplade av lite. Då ringde telefonen och det var P, min kära vän. Så jag blev jätteglad! Vi pratade en stund och bestämde sen att vi ska gå ut och promenera på torsdag kväll nu när jag är hemma, så det ska bli trevligt:) Sen tog jag en dusch igen eftersom att jag luktade lite häst i håret. Mej gör det ingenting men jag ska till Mora imorrn till min astmaläkare, och det kanske inte är så lyckat att ha hästpartiklar på sej ifall nån är hyperallergisk. Snart ska jag se på tv, tänkte att det får bli Top Model och Andra Avenyn. Jag ser inte ofta på tv så det ska bli skönt att bara sitta där nu och slappa lite efter dagens strapatser.

Jag är lite orolig för min älskling bara för han sitter på ett flyg till Afrika nu och har gjort det hela dagen. Beräknad ankomsttid är klockan nio ikväll och han har lovat att skicka ett sms när han kommit fram så att jag kan slappna av. Så när det smset anlänt senare så kommer nån sova väääldigt gott inatt har jag en känsla av..!

Puss & Godnatt!!^^

Hejhej!

Nu är jag uppe i Lima på sportlov. Jag kom upp hit igår kväll efter en lång bussresa med leder som gnisslar för att de är stela och gör ont. Suck.

Idag vaknade jag av att en av hundarna väsnades i hundgården, fast det var väl bra för klockan var kvart över tio och jag vill inte vända om dygnet för mycket nu bara för att det är lov. Så jag masade mej upp och blev genast på gott humör för det var så fint väder ute. Massor med snö och solen sken så det såg ut som ett vitt glittrande landskap. Härligt! Efter lite om och men fick jag dvd:n att funka och hittade mammas yogamatta. Sen låg jag där i 45 minuter med ben och armar åt alla möjliga håll:P Men jag känner att det är bra träning för mej. Så ska bli lite flitigare med yogan har jag tänkt. Efter det tog jag en dusch och käkade frukost (lunch!?). Sen blev jag nåt jag inte varit på länge nu, sysslolös. Uttråkad blir jag lätt men sysslolös brukar jag inte känna mej. Då kilade jag till köksfönstret och spanade ner till min kära barndomsvän och granne J, hennes bil stod på parkeringen så efter ett kort och glatt telefonsamtal så drog jag på mej min varmaste stora jacka och moonbootsen och gick över till henne. Så satt jag i hennes kök i några timmar medans hon bakade och vi pratade om allt mellan himmel och jord. Sen ringde mamma och frågade om jag hade tagit in hundarna nu när det är så kallt ute. Så det var bara att dra på sej alla kläder igen och gå hem och släppa in odjuren^^ Och nu sitter jag här och fördriver tiden. Ska snart äta mat och sedan ska jag och mamma åka till Heden och ta in mosters hästar eftersom hon är bortrest. Kan bli spännande, hehe xD

Annars så är jag lite deppig idag för älsklingen åker till Afrika inatt. Och så kommer han vara där i tre veckor. Det gick bra att säga hejdå igår, men idag känns det lite jobbigt. Mest för att han inte vet om hans mobiltelefon kommer funka där nere och isf kan vi inte höras under den här tiden. Och det kommer bli tufft, att inte höras av på tre veckor. Det är Uganda han ska till så det finns ju inte internet precis heller.. Men det är bara att hoppas på att telefonerna funkar:) Nu ska jag gå och prata med mamma lite. Men vi hörs senare ikväll eller imorrn eller nåt.

Puss & hejj!

Jösses vilken dag det har varit.

Jag vet i ärlighetens namn inte vad som händer med mej, men jag antar att det är spärrar som börjar släppa. Eller som min psykolog säger;

"Du har satt upp en mur för att skydda dej själv, sen har det blivit en spricka i den och nu börjar stenarna rasa, en efter en. Och det kommer vara smärtsamt och göra ont, men någon gång måste du låta dej själv ha känslor. Om du inte lever ut känslorna så blir det bara värre och värre. Det har gått ett år sedan du blev sjuk nu och det är på tiden att du förstår det. Du måste förena sjukdomarna med dej själv. Du ska inte vara sjukdomarna, men du måste försöka acceptera att du har dem, att dom är en del av dej. Och du har rätt att vara ledsen. Du får gråta, vara arg, skrika och kasta grejjer hur mycket du vill. Bara häv ur dej allt du känner. Och du får inte skämmas över att du är sjuk, för det är inte ditt fel."

Ja, hon är klok min psykolog. Jag vet så väl att allt hon säger är rätt men jag är så fruktansvärt rädd för mina egna känslor. Jag törs inte lätta på trycket för då väller det fram känslor av ilska och sorg som jag aldrig någonsin varit i närheten av. Men nu börjar verkligheten tränga sej på och mina dagar blir bara jobbigare och jobbigare, det märks så väl att hon börjar komma åt kärnan nu för jag är inte mej själv längre. Och jag som är så himla bra på att inte visa känslor för nån, klarar inte av att hålla masken längre.

Denna dag har varit ett lysande exempel..

Imorse hade jag ont i magen så jag kom iväg till skolan ganska sent. Väl där så hade jag historia i nån timme eller två. Och jag hade hela tiden svårt att fokusera för jag är matt och gråtfärdig hela tiden, så jag har fullt upp med att hålla tårarna borta. För jag dör hellre än gråter offentligt.! Sen åkte jag iaf hem och gjorde toast, som inte alls blev goda så jag fick inte i mej så mkt. När F kommit hem så slog vi in hans lillebrors paket och tog bussen ner på torget där jag handlade lite mellis till bussresan, och kikade på några skor som var assnygga^^ Tio minuter innan bussen till Göteborg skulle komma så började F tjaffsa med mej, och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Det vi började tjaffsa om var mat, som vanligt. För hans mamma skulle bjuda på mat men hade glömt att jag är allergisk, så F skulle få mat, och jag hade ingen mat och kom inte på nåt att äta, för det är inte lätt att inte tåla mjölk, mjöl osv. F föreslog McDonalds vilket fick starka protester från min sida då jag tycker det är äcklig mat där + att pommes inte är speciellt snällt mot magen, och sedan sallad som hans mamma skulle beställa åt mej. Kruxet var, eller är, att man kan inte bara säga kycklingsallad eller vad man nu har tänkt ta. För i den finns majs, ärtor, paprika, gurka m.m som jag inte ska äta. Vilket resulterar i att bara själva kycklingen är kvar när jag efter 20 min lyckats peta bort allt det andra. Utan alltid när jag käkar sallad så får jag snacka med den som gör den och fråga om det går bra att få en specialare där jag själv bestämmer ingredienserna, och det brukar gå bra. Men det är svårt när man inte vet vad som finns och när nån annan ska beställa åt en. Detta försökte jag förklara för min pojkvän, som inte lyssnade med rätt öra. Utan blev arg för att inget duger osv.osv Att han dessutom stod och gapade på mej i en busskur där det satt tre killar och glodde gjorde inte saken bättre. Jag som nu för tiden har kort stubin blev jättearg (men innerst inne jätteledsen), och så kom psykbryt nummer tre denna vecka. När jag kände att jag inte kunde behärska tårarna, som nu för tiden finns äckligt nära till hands, så fick jag panik och ville inte kliva på bussen som kom precis då. Men F tvingade med mej in och vi satte oss längst bak där de sista platserna fanns. Jag gjorde allt för att samla mej, så jag satte på musik och försökte tänka på nåt annat. Men inte hjälpte det. Jag tror bussen bara hann åka femtio meter innan det började rinna floder nerför kinderna på mej. Och det är absolut inte likt mej!! Panikslagen över att vattenfallen inte gick att få stopp på rusade jag av bussen några hållplatser senare med älsklingen tätt i hälarna som var helt bestört över hur hårt vårat lilla gräl verkade ha tagit hårt på mej. Väl ute i kylan och slasket bröt jag ihop medans F gjorde så gott han kunde för att hålla om mej och trösta mej. Han bad om ursäkt över att han överreagerat så och frågade om vi inte kunde glömma detta och försöka ha en trevlig kväll. Men för mej hade marken under mej försvunnit. Och jag vet mycket väl (vilket jag förklarade för F också) att det mest är min process jag går igenom nu som det beror på. Jag är bara väldigt orolig för att denna process knappt börjat.. Efter en stund hade jag dock samlat mej någorlunda och lovade att ge det ett försök. Så vi hoppade på nästa buss till Gbg men det dröjde inte länge innan tårarna rann nedför kinderna på mej igen. När vi klev av på Hjalmar Branting för att byta till spårvagnen så var det bara att konstatera att detta går inte. Så efter ett återbud till dagens kalas, med lovord om att komma imorgon istället, så tog vi bussen tillbaka till Stenungsund. Det värsta är nog att vi hade köpt biobiljetter som inte gick att avboka, så där gick dom pengarna upp i rök. Men det är smällar man får ta gissar jag. Väl hemma i lugn och ro la jag mej i sängen och kollade på tv. Ska snart krypa ner hos älsklingen och se på film innan det är dags att sova. Kan ju bara säga att det har varit en omtumlande kväll som verkligen har fått mej att inse att något är påväg att hända med mej själv. Det jobbiga är att jag inte kan styra det, det skrämmer mej jättemycket. Men det kanske är dags att släppa kontrollen... =/

Hej å hå!

Här sitter jag och fryser så jag har gåshud över hela mej och fingrarna är som isbitar. Jag har insett att det lätt blir väldigt kallt i denna lilla lägenhet. Hade tänkt att jag ska träna lite yoga snart men jag fasar för att bara ha linne och tights på mej så det får vänta ett tag:P Har inte varit i skolan idag. Jag hade ett hemskt psykbryt igår kväll och grät så tårarna sprutade i flera timmar. Så ni kan tänka er hur jag såg ut i morse.. Jättesvullen runt ögonen, som i sin tur var minst sagt rödsprängda. För mej så innebär det att jag inte får i mina linser, och inga linser = ingen syn. Så det blev till att sitta hemma med mina fruktansvärt fula glasögon och bara vila och ta det lugnt. Men jag känner att jag behövde det idag. Det lilla jag missade tar jag lätt igen i morgon så det ordnar sej. Ikväll blir det nog bara mys med älsklingen, är ganska matt så orkar inte göra så mkt. Det är bättre att jag vilar och laddar upp inför imorgon då det först är skolan hela dagen, sen ska jag o F in till Göteborg och fira hans lillebror som fyller sju (och då ska jag få träffa hans mamma för första gången också!) , sen blir det käk någonstans och så ska vi gå på bio, och sen åka tebax till Stenungsund *pust*. Så imorrn blir det fullt upp. Men det ska bli roligt också =) Nu måste jag ta ett varv och kolla om elementen är på, innan jag fryser ihjäl;P

Ha det så bra allihopa!!

Over & Out^^