Hejsan!

Jag tog det här kortet igår när jag och älsklingen var ute på en lång, skön promenad i det fina vädret. Vi hittade en jättehäftig vandringsled som vi följde, så det var skönt att få gå i skogen och inte på asfalt som man numera är van vid. Igår ringde äntligen läkaren också och talade om att mitt calproteinvärde eller vad det kallas var lite för högt. Så det var inte bra men heller inte speciellt dåligt. Det blev en stunds diskussion om hur man ska göra nu med underhållsmedicinering. Just nu är jag medicinfri för att jag mått skit av mina förra underhållsmediciner. Och jag mår ovanligt bra. Det är lättare att veta hur kroppen mår när den inte har något annat som påverkar den. Och nu när skolan och livet börjat rulla på har jag ingen lust att avbryta den utvecklingen av ytterligare veckor med biverkningar som gör mej totaldäckad. Därför sa faktiskt min läkare (kors i taket!) att jag ska få vara medicinfri i två månader till. Sen ska det tas nytt avföringsprov och så ringer han mej och talar om hur det provet ser ut. OM värdena då är sämre så är det som han sa, att man tydligt ser vilket håll det går åt. Alltså är jag illa tvungen att knapra i mej underhållsmedicin om magen inte håller sej i schack. Vilket jag hoppas, hoppas, hoppas att den gör!

På tal om annat så kom jag på mej själv idag med att ha dödsångest. När jag var hos psykologen senast så diskuterade vi det en sväng, och hon sa riktigt vettiga saker som fick mej att tänka efter. Det samtalet är det första som vi egentligen talat om det jag är där för, mina sjukdomar, och det var ett väldigt givande samtal för mej. Jag riktigt längtar tills jag ska dit imorrn igen:) Jag fick lite övningar av henne som jag tyvärr inte gjort, för jag har inte haft några psykbrytanfall sen dess och det behöver jag ha för att "släppa ut allt ordentligt" bland annat;P Men på tal om dödsångesten så satt jag och flippade mellan kanalerna en stund tidigare ikväll och fastnade en stund vid "unga mödrar" på kanal 5. Där tittade jag i godan ro tills en ung mamma som hade leukemi skulle till sin läkare och få veta att hennes framtid inte såg så god ut. Hon hade slutat med sina cellgifter i en månad i hopp om att bli gravid. Men då hade leukemin ökat med sjuttio procent så hon var nu tvungen att börja ta cellgifterna igen om hon inte skulle dö.. När läkaren sa det så bytte jag kanal.. Det tog mej så hårt på nått vis. Tjejen på tv;n var så söt och bara något år äldre än mej. Hennes enda dröm var att få barn vilket är i princip omöjligt. Man bara såg henne och hennes pojkvän sitta där, förkrossade, och läskigt medvetna om att livet är för kort. När jag hade bytt kanal så började jag pyssla med annat för att tänka på bättre grejjer. Men bilden sitter kvar. Alldeles för mycket stannar kvar. Jag bara försöker låtsas för mej själv att det inte gör det. Tidningsartikeln med den före detta hockeystjärnan Fredrik Olausson, som nästan avled pga av sjukdomen PSC, förföljer mej. Jag VILL INTE att sånt ska påverka mej. Men eftersom att jag antagligen också har PSC så är det kanske inte så konstigt. PSC är för er som inte vet en sällsynt följdsjukdom till Ulcerös Colit, som gör att levern och gallgångarna inte fungerar som de ska. Men jag känner mej så fjantig på nåt vis. Jag mår ju bra nu liksom. Jag borde vara glad över det. Samtidigt som jag kanske inte borde skämmas över mina känslor utan det bästa kanske vore att släppa ut dem. Suck. Min psykolog säger att människans undermedvetna lägger saker man själv inte vill tänka på på andra utan att vare sej en själv eller de andra märker det. Så att det är därför som mina vänner och min pojkvän pratar om sånt som rör mej, min sjukdom och döden. Fastän jag inte gör det. Det lät vettigt när hon sa det och tipsade mej om att försöka tänka på såna saker själv istället för att låta andra göra det åt mej:P Oj, nu blev det rörigt igen och klockan är mycket ser jag. Ska ta och kila nu.

Puss & Kram!

Hejhej!

Nu är jag här igen;)

Jag måste börja med att säga en cool sak! Den här veckan var jag i skolan alla dagar!! Jag är jättestolt över mej själv. Och om jag talar om att det är nog rekord, så fattar ni att frånvaron brukar vara hög för mej i skolan. Så det är ett steg i rätt riktning, för nu vet jag att jag kan vara i skolan en hel vecka. Liksom att kroppen klarar av det. Men det tog ut sin rätt i trötthet kan jag lova.. 

I fredags hade vi inflyttningsfest här i lilla lägenheten, och vi var som mest 16 personer tror jag i en etta på 33 kvadrat. Det är inte dåligt;) Men klagomål från grannen fick vi klockan tio och då försvann partystämningen helt. Vi som bara sjöng singstar, fast ioförsej, de som var mest packade skrek nog snarare än sjöng.. Jag hade i vilket fall inte någon lust att ha fest överhuvudtaget när jag kom hem från skolan på fredagseftermiddagen, men det var bara att "klistra på masken" och kämpa på. Grejjen var att tre stycken sov kvar hos oss och åkte inte förräns klockan tre igår, och då kom det fyra kompisar och liksom växlade med de andra. Och dom umgicks vi ("vi" är jag och min pojkvän F) med till klockan halv sju på kvällen. Inte förräns då kunde jag hämta andan. *PUST* Sen gick jag hem till två kompisar i nån timme eller två för att E var ledsen. Det var bara skönt att vara där så det gjorde inte så mycket. Men klockan halv tio när jag sjönk ner med älsklingen i soffan så var det som att komma till himlen. Gud så skönt det var att få ta av sej masken och bara vara. När vi gick och lade oss så somnade jag nog innan jag la huvudet på kudden. Hehe. I morse så åkte F som vanligt till Göteborg och jag somnade inte om för jag är så rastlös i kroppen på nåt underligt vis hela tiden. Utan jag skulle se på film men det blev tråkigt efter en halvtimme så jag satte mej vid datan istället. Och riktigt njöt av att ha nattlinne på mej, otvättat hår som spretade åt alla håll, mörka ringar under ögonen och mina asfula (men skitbilliga;P) glasögon på näsan. Jag njöt av att äntligen, denna dag ska jag bara få vila och ta det lugnt. Och just då ringer F från Gbg och säger; -Du kommer väl ihåg att R ska komma till oss idag och stanna tills imorrn? (R är älsklingens storebror).

I samma stund som han sa dom orden så rasade min tillvaro ihop typ.. Jag hade helt glömt bort det och sade till F att jag orkar inte, jag är lessen men det går bara inte. Då blev han lite arg på mej för att vi hade ju lovat, och då lade jag på i örat på honom! Det hör absolut inte till vanligheterna och jag blev nästan lite paff själv..:P Men när han kom hem en timme senare (själv..) så var jag arg och ledsen och vi pratade igenom vad som egentligen hade hänt. Och då insåg jag att min reaktion berodde på att han inte accepterade på en gång att jag inte orkade ha någon här i lägenheten idag,  att han inte accepterade att jag inte orkar. Bara för att det rår jag faktiskt inte för och jag kan inte göra något åt det. Sen kändes det bättre och nu efter ett långt, varmt bad och mat i magen så är det bra igen. Men jag längtar efter att få gå och lägga mej;)

Hmm, jag vill bara förklara "masken" som jag nämnt flera gånger i detta inlägg. Masken innebär att jag sminkar mej och fixar mej utåt, men mest handlar det om att jag stålsätter mej eller hur man ska uttrycka det. Inför att göra saker när andra människor är med. Ingen får se mitt sjuka jag, det är jättekänsligt, utan jag måste se bra ut och folk ska märka att jag är glad och trevlig. Inte sjuk, ledsen och svag. Men mest är det psykiskt. Att folk ska tycka att jag är som alla andra. F säger ofta att jag borde få en oscar för hur bra jag "spelar", som han uttrycker det. Jag kan sitta i lgh och vara hur trött och svag som helst. Medans jag i nästa sekund lyser upp som en sol och är jätteglad och skrattar och är pigg, bara för att det kom några och hälsade på t.ex Jag är alltid sån utåt sett. Nästan ingen har sett den sjuka sidan av mej. Oj, nu blev det väldigt invecklat här men jag hoppas att ni förstod någonting. Men jag undrar, är det nån som vet vad jag menar och känner igen sej??

Nu har jag skrivit så jag klarar mej, jag ska alldeles strax sätta mej och titta på film. Men innan jag går härifrån så vill jag säga till dej Elsa, att du finns i mina tankar nästan hela tiden och jag hoppas att allt går bra för dej och att du får ett anständigt liv igen som du verkligen förtjänar. Jag håller tummarna för dej allt jag bara kan!!:)

Ha det så bra allihopa!!

Puss & Kraam

Hejhej!

Är jättetrött och borde sova men tänkte skriva här en snabbis först.

Var hos min läkare idag och alla blodprover såg bra ut. Men svaret på avföringsprovet hade inte kommit än och det är ju viktigast. Så det blev mest att vi pratade om allt möjligt som har med magar och mediciner att göra. Jag äter ju ingen medicin alls just nu vilket jag trivs bra med pga av biverkningar som tydligen älskar mej;) Och det kunde ju diskuteras kan jag lova. Men min läkare ska ringa så fort provsvaret kommit och så skulle vi se då hur det blir. Ser det bara bra ut så får jag kanske vara medicinfri, annars finns det två sorter till jag kan prova sa han, men jag är inte sugen alls. Har redan försökt tre olika underhållsmediciner som resulterade i huvudvärk, trötthet och illamående. Alltså så blev jag inte mycket klokare av dagens besök. Utan jag avvaktar och ser hur det går. Träningen tyckte han definitivt att jag skulle ta tag i så jag kanske får unna mej det där svindyra gymkortet, hmm, får se hur ja gör =).

Men nu ska jag gå och nana.

Over & Out

Hejsan.

Sitter hemma i lägenheten och mår dåligt. På olika vis..

Mycket har hänt sen senast men kortfattat så mådde jag bra över jul och nyår, utan mediciner!:) Jag började skolan igen med en riktigt skön känsla av välmående och skolan har valt att backa upp mej helt och hållet och gjort en "plan", så att jag ska få en bra utbildning. Vilket är hur kul som helst!:D Så förr-förra fredagen när nyheten nådde mina öron lämnade jag skolan med ett stort leende på läpparna. Men det leendet var kortvarigt..

Söndagen efter vaknade jag med en hemsk smärta i ansiktet och kände genast igen symtomen. Och mycket riktigt. När jag var till doktorn i tisdags så hade jag bihåleinflammation (som misstänkt..), men även öroninflammation!:o  Penicillin fick jag som jag skulle äta i sju dagar. Igår mådde jag äntligen bättre men då var penicillinet slut! Doktorn hade bara skrivit ut för fem dagar. Det är så himla typiskt. Idag är det sämre igen så jag får höra med min magläkare imorgon vad han säger. På tal om det så tror jag att det är det som förstör min tillvaro just nu. Jag har varit jättedeprimerad hela helgen. Men jag vet inte varför. Eller lite beror det på att jag missade skolan förra veckan nu när jag hade tänkt köra igång ordentligt, för jag har mycket att göra som ligger efter. Och så bävar jag verkligen för imorgon, då jag ska till min magläkare i Kungälv på en vanlig koll. Så jag har lämnat prover av alla dess slag inför besöket, och jag hoppas, hoppas, hoppas att allt ser bra ut. Jag vet inte hur jag kommer klara det annars. När man efter nästan ett års sjukdom fått smaka på hur det känns att må bra, då är det extremt jobbigt att veta att det kan bli sämre igen. Och just nu mår jag ju absolut inte bra heller, men magen sköter sej faktiskt än så länge.

Men psyket är inte bra nu. Det kanske går över imorgon när jag vart hos doktorn, eller också blir det ännu värre..

Jag vill bara må bra..

Jag vill vara i skolan varje dag och visa rektorn och lärarna att dom gör rätt när dom ger mej chans efter chans, och jag vill umgås med mina härliga kompisar. Jag vill börja träna utan att något sätter käppar i hjulet hela tiden.  Varje gång jag vill något så bestämmer sej kroppen för att förstöra. Och jag fattar inte varför?! Det tror jag alla som är sjuka frågar sej. Varför just jag? Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Inga bra frågor att gå och grubbla över, för det finns inga svar.. Men jag tror inte det går att undvika, liksom att man tänker så ibland.

När jag har såna här riktiga depp-perioder så försöker jag tänka på allt som är bra i mitt liv. Jag har en underbar pojkvän, vänner med hjärtan av guld, och en familj som älskar mej. Men när jag skriver detta så är det bara grejjer runtomkring. Ingenting med mej är bra. Jag har ingen självkänsla eller självförtroende kvar. Jag bara hatar mej själv, iaf från halsen och nedåt.. Men jag försöker verkligen. Jag vill att alla ska veta det. Jag försöker att ha roligt och få min vardag att fungera med allt vad det innebär. Kruxet är att med min inställning att ta varje dag som en ny chans, så blir jag lika jättebesviken varje gång det "misslyckas". Man kanske inte borde ha nån inställning alls. Då blir man ju inte besviken..

Jag kämpar många gånger om dagen nu med att hålla tårarna inne, för jag vet att det inte hjälper att gråta. Men innuti mej så värker det av smärta. För det är den 19 januari idag och jag har fortfarande inte åstadkommit något detta året. Förutom att jag varit i skolan tre bra dagar, och förutom att jag umgås med mina underbara vänner när jag orkar. Men då är "masken" oftast på. Min pojkvän är den enda som ser hur det egentligen är. De dagarna jag var i skolan tindrade ögonen av lycka när jag kom hem på eftermiddagen, lycka över att jag klarat av en dag precis så som "normala" människor gör. Medans ju fler dagar jag är hemma, ju mer sorg väller över mej. Oro och sorg. Det bär jag alltid på. Men vissa dagar glöms det bort helt. Och det är dom dagarna jag älskar mest här på jorden.

De få lyckliga dagarna.

Och jag hoppas verkligen att det blir en sån dag imorgon.!

 Hejsan!

Nu är jag här igen^^

Min dator som kraschade i början av december är fortfarande, hmm ja, kraschad. Så jag tog med den upp till Lima över julen och den är kvar där uppe nu. Mamma tog på sej att försöka få någon att fixa den. Så jag är "datalös" tills vecka 7 då jag ska upp igen. Vilket är väldigt jobbigt och frustrerande. Speciellt den lilla detaljen att jag inte kan skriva blogg :'(  Men då vet ni iaf varför jag inte är inne här så ofta just nu.

För tillfället så sitter jag i datasalen i skolan och passar på att kolla upp lite grejjer. Jag tror inte att jag nämnt det innan men jag går hantverkslinjen - Florist, på munkeröds utbildningscenter i Stenungsund. Därav mitt smeknamn Blomsterbarnet. Men vad många inte vet är att det går inte så bra. Eller ja, hela min skolgång i sig drabbas ju väldigt hårt av all min sjukdom och frånvaro. I princip så missade jag hela höstterminen, därför har jag haft en stor klump i magen hela jullovet, för jag vet att jag ligger långt efter nu. Men jag VILL så himla gärna, så jag tänker absolut inte ge upp. Och tack vare min kloka kurator som jag går hos så lyckades jag få lite klarhet i hur jag ska göra med allt. Första gången jag var hos henne så fick jag bestämma tre stycken mål som jag vill uppnå. Ett av dom är att jag ska acceptera och förstå att jag är sjuk. Men det är även den svåraste punkten.. För jag vill ju vara som alla andra.. Min kurator sa iaf att hon tycker att jag har alldeles för stora krav på mej själv. Att jag inte kan förvänta mej att det går att köra på i 110 som jag gjorde innan min sjukdom. Utan att det är på tiden att förstå att jag måste dra ner på tempot. Och det är lättare sagt än gjort. Det innebar enligt henne att jag ska sluta förvänta mej att jag kan gå i skolan till 100%  och istället dra gränsen vid 60%. Ett exempel var då att inte ha floristik förräns jag kommit ikapp i de teoretiska ämnena. Det har jag två dagar i veckan, så då har jag alltså två extra dagar att plugga på och att ta igen sjukdomsdagar på. Jag grubblade länge på det förslaget men insåg att det nog är det enda rätta. För om jag inte tar ikapp de teoretiska ämnena snart så är gymnasiet kört för mej. Så i eftermiddag blir det till att ta ett snack med min handledare. Jag nämnde kort iden för henne och hon tyckte det lät bra så idag har jag historia och samhällskuskap istället för floristik. Så nu ska jag göra som min kurator säger. Ta en sak i taget!.

Mediciner vill jag inte ta längre iaf. Jag tror inte jag tål mediciner eftersom jag är så himla lättpåverkad. Tre veckor i december var jag helt medicinfri och mådde riktig bra. Jag var pigg och orkade massa grejjer som jag inte orkat innan. Den första januari skulle jag försöka mej på en ny underhållsmedicin, Colazid, och den tog jag i tre dagar. Sen stod jag inte ut mer. huvudvärk, illmående och jättekörig mage med konstigt bajj och extrem trötthet fick jag på köpet redan första kvällen och jag pallar inte att ha det så när jag vet att jag mår bra utan medicinen. Redan dagen efter att jag slutat ta den var det stor skillnad. Så nu är jag medicinfri igen. Och det är jättehärligt. Jag har inte mått bättre än såhär sedan jag fick sjukdomen. När man vaknar på morgonen och blir lycklig över att man känner att man orkar kliva upp ur sängen för att man mår bra. Då kan det inte bli bättre;) Vad min läkare sen kommer tycka om det när vi talas vid nästa gång det vet jag inte. Han tkr säkert att jag ska prova nån mer medicin som jag mår skit av. Suck. Men, men. Jag får väl se hur det blir:)

Så så ligger det till just nu iaf.

Jag ska försöka uppdatera här när jag är i skolan så ni får veta hur det går för mej med allt.

Ha det så bra ni kan allihopa!

Puss & Kram

Hejsan!

Jag har inte tid att skriva ett mer omfattande inlägg nu eftersom att kalle anka börjar snart;P *Hehe*

Men jag vill önska alla mina vänner och kära läsare;

En riktigt God Jul!! =)

Hejhej:D

Om en timme är det julafton. Det känns jätteskumt men idag har julstämningen äntligen börjat infinna sej. Imorse (eller snarare på dagen..) så vaknade vi och gick in och käkade frukost. Jag provade att göra en smoothie för första gången, jag hade i en banan, lite frysta hallon, naturell sojayoghurt och lite multivitamin-juice. Jag var skeptisk innan men det blev faktiskt jättegott:) Jag rekommenderar det verkligen. Den var riktigt mättande och jag tror magen blev glad när den inte fick fast föda. Under frukosten ringde min käre vän och granne J och frågade om vi ville med ut och åka skoter. Så efter att vi bökat på oss täckbyxor, täckjacka och termostövlar så knatade vi över dit. Vi satte fast dubbelpulkan bakom skotern och sen bar det av. Det var skitkul men jag fick mej en fin lårkaka på arslet;P Hehe* När våra rumpor och fingrar tappat känseln så gick vi hem och tog på oss varma kläder innan vi gick ut i garaget och pysslade lite. Eller pysslade och pysslade. Jag gjorde en krans av granris och älsklingen putsade en kåpa till min lillebrors fiddy. Sen kom J och vi snackade en massa med henne tills maten var klar. Efter käket klädde vi julgranen i härbret så nu är det jättemysigt där ute. Runt klockan åtta kom min vän M och hälsade på i några timmar. Vi satt i härbret med tända ljus, bullar och julmust och myste och pratade. Det har varit så härligt att träffa henne och J idag för jag saknar mina vänner så himla mycket när jag är i Stenungsund.

Jag älskar er flickor <3

När hon åkt hem och jag och F gick in i huset så fick jag en chock! Minst sagt. Jag vet inte hur mycket jag skrivit om det men jag har hela hösten haft en fruktansvärt dålig ekonomi. Jag har aldrig varit så "fattig". Så julafton har man längtat efter för att eventuellt få iaf 500 kr. För det är mycket för mej. 1000kr i månaden är det jag lever på. Och det är inte mycket med tanke på alla mina utgifter med mediciner, linser och allergimat. När jag var i Lima senast så träffade jag prästen här som jag känt sen jag var liten. Han är hur trevlig som helst:) Och jag berättade då att jag var sjuk. Några dagar senare pratade min mamma med honom och då sa han att det finns en fond inom kyrkan som man kan söka. En stiftelse av nåt slag. För där kunde jag kanske få en liten slant iaf. Igår fick jag ett julkort i posten där det stod att jag skulle få ett litet bidrag med  hälsningar från ordföranden. Så jag räknade med absolut max 500kr. Max.

Och herregud säger jag bara. Jag kollade mitt konto idag som i princip alltid står på 0.00 kr. Gissa vad jag hade fått? Jo, 15.000 kr. Fattar ni?! 15.000 kr. Jag kan fortfarande inte förstå det. Jag har aldrig haft så mycket pengar eftersom att jag är 19 år och aldrig har jobbat, pga sjukdom. Det är så himla, himla skönt. Jag har inte ord för det! Det är fantastiskt!!

Så jag kan ju säga en sak, den bästa julklappen har jag redan fått:D

Nu ska jag och älskling gå och lägga oss.

Godnatt alllihopa!

Pussar o kraaamizar

P.s Min pojkvän F hälsar till er alla!:) D.s

 Yo!

Efter en lång resa igår så kom jag och älsklingen äntligen fram till Lima. Mamma hade ställt iordning varma mackor som vi åt, och sen blev det mys med duntäcke och film^^ Idag sov vi till kl tolv då jag vaknade av att pappa var ute med fyrhjulingen och skottade snö. Det var så stora snöflingor att jag såg dom fastän jag inte hade linserna i;) Hehe. Så vi kilade in i stora huset och åt frukost (lunch?!), sen blev det en promenad med vovvarna. Det är härligt att vara ute när det är mycket snö och att ha moonboots på sej istället för gummistövlar (som man är van vid från Stenungsund). Så julstämningen börjar sakta men säkert infinna sej nu när man är i ett vinterlandskap. Imorgon vet jag inte vad vi ska hitta på. Antagligen blir det till att vara ute i snön och åka pulka, det blir man aldrig för gammal för;)

Angående mitt "mående" eller hur man ska säga, så vet jag i ärlighetens namn inte hur det står till. Jag är lite hängig och känner mej svag och vek i kroppen. Men det är inte så konstigt efter att man varit sjuk så länge. Efter jullovet ska jag sakta men säkert komma igång med träningen så att kroppen får bli lite starkare, för det behövs verkligen. Jag har kommit på mej själv med att vara ganska så lättirriterad och grinig, vet inte vad det beror på. Det har nog varit väldigt mycket med allt på slutet bara. Så jag känner att en vecka i Lima nu då man kan göra vad man vill och känner för, det kommer göra mej gott både till kropp och själ.

Det största kruxet just nu är att jag skulle börja med en ny underhållsmedicin förra veckan. Men jag klarar inte av det. Colazid heter den. Någon som vet nåt om den? Tidigare har jag ju käkat asacol som uppenbarligen inte alls varit bra för mej pga biverkingar. Så jag fick prova salazopyrin, men då blev jag jättedålig och i princip liggandes i en vecka med hemsk huvudvärk och kräkningar så jag slutade och började med asacolen. För ca tre veckor sedan slutade jag med asacolen helt och har alltså varit medicinfri sen dess. Jag har haft förkylning/influensa sen jag slutade med asacolen och det har inte riktigt gett sej än. Jag är lite tung i huvudet och hostig. Men annars är det ganska bra. Och det känns helt otroligt. Jag kan inte vänja mej vid att inte ha ont i magen hela tiden. Konstigt.. Men det är en känsla i kroppen som gör att jag inte vill ta den där jäkla medicinen. Och absolut inte nu när det är meningen att jag ska vara i Lima och njuta av jullovet. Salazopyrinet förstörde mitt höstlov inklusive min födelsedag och min systerdotters dop. Och jag är fast besluten att Colaziden inte ska få förstöra mitt jullov. Jag vill bara njuta av att faktiskt må helt okej för första gången på ett år. Så det får nog dröja några veckor till minst innan jag börjar ta någon medicin igen.. Dumt?

 Nu ska jag och älsklingen gå ut till härbret och chilla lite innan det blir läggdags. Ha det så bra allihopa!!

Puss o Kraam