Jävla skitdag.

Jag ber om ursäkt över att jag svär och att detta kommer vara ett väldigt negativt inlägg, men fy faan vad jag är trött på mitt liv och mej själv. Denna dag har varit en av dom i raden många värdelösa dagarna i mitt liv. F sov hos mej inatt, vilket var trevligt, det är så himla skönt att slippa vara ensam. Imorse gick jag upp när F skulle ta bussen till skolan. Och jag mådde jättedåligt. Det är svårt att förklara men det är en trötthet som är fruktansvärd + att man är yr, varm och svettas och fryser om vartannat. Jag skojjar inte när jag säger att svetten nästan runnit av mej hela dagen idag. Och jag har inte sprungit maraton precis, utan jag har legat i min säng hela dagen och sovit. Och känt mej som den mest misslyckade människan på jorden. Jag har alltid som mål att gå till skolan på morgonen, därför blir jag också fruktansvärt besviken på mej själv varje gång jag inte tar mej iväg. Idag var det en extra viktig dag för jag skulle ha haft ett möte med min handledare på eftermiddagen, som var väldigt viktigt. Och jag försökte, jag verkligen försökte ta mej iväg. Men det bara gick inte. Jag orkade fan inte ens duscha. Jag till och med åt pasta till frukost för jag tänkte att det kanske skulle ge kroppen en energikick och göra mej piggare. Men det hjälpte inte ett dugg.. Suck.. Så här hemma har jag legat hela dagen och hatat mej själv och min kropp och undrat varför jag lever egentligen. F är en ängel som någon skickat in i mitt liv, men en sånhär dag hjälper inte ens det. Och mamma som jag brukar prata med i telefonen varje dag kunde och orkade jag inte ens tala med, för jag vill inte att hon ska känna vilken misslyckad dotter hon har som inte klarar av nånting.

Jag känner mej så jävla ensam, sårbar, trött och ledsen.

Du vet väl om att du är värdelös?

Ja det vet jag.. 

 Hejsan!

Först vill jag säga Grattis till min vän Kerstin som fyller 19 år idag! Jag pratade med henne i förmiddags, och rapporten löd väl ungefär att hon hade fått fina presenter och att det var kallt där hemma :P *hihi*

I helgen har jag bott hemma hos F ute på Tjörn. Jag trivdes jättebra där ute. Skitfint hus och fastän hans säng inte var den allra bekvämaste så har jag sovit som en stock där, och jag brukar inte sova speciellt bra. Så det var skönt. Vi har umgåtts med massa folk och haft trevligt hela helgen =) På söndagen så behandlade hans pappa mej, han håller på med elektromagnetiska fält (jag tror det heter så?!) och lite annat, och det var väldigt intressant. Jag är lite skeptisk till allt men det var coolt att han visste så himla mkt saker som jag inte talat om. Och tydligen så svarade jag på behandlingen så nu ska jag gå där på behandling. Han säger att han kan hjälpa mej med vissa saker, så vi får väl se då hur det går. Får skriva mer om det framöver.! På söndagskvällen skulle jag och F med våran polare J och träna individuell dragkamp. A följde med också. Så först värmde vi upp (jag kunde faktiskt springa ca 100 m innan det knöt sej i bröstet!) och sen visade J hur vi skulle göra (han har hållit på med dragkamp jättelänge och är hur stark som helst!). Iaf så fick jag börja, och fy fasiken så jobbigt det var!!!! Kan ju säga att det märktes att man var extremt otränad och att alla muskler som jag misstänkte hade försvunnit verkligen hade försvunnit:P  Jag orkade dra 50kg halvvägs, och 40kg orkade jag hela vägen upp. A drog 55 kilo så hon är lite starkare än mej.. Killarna däremot ligger ju på en helt egen nivå. F drog 80kg och sen J då, som drog 120kg, det kanske var mer till och med..?!  Aja, stark är han iaf!:)  Efteråt var man rejält slut i ryggen och händerna kan jag lova. Och träningsvärken lät inte vänta på sej. Jag har varit som en stel gammal kärring både igår och idag. Det är bara att hoppas att det släppt ordentligt tills på torsdag, för då ska vi träna igen! Men det var skönt att komma igång med nåt. Tack J för att du orkar ha oss med dej!:D

Igår på morgonen hade jag inte ont i magen! Och det är inte vanligt. För jag har i princip alltid ont i magen.! F säger att det beror på att hans pappas behandling ska hjälpa i 24 timmar minst. Och jag blev behandlad runt kl 14 på söndagen. Jag vet inte om det var slumpen eller om det var som F sa, men kl 17 på eftermiddagen så var det som om någon slog en klubba i huvudet på mej och det onda i magen, illamåendet, tröttheten och huvudvärken kom tillbaka. Men tack gud för att jag fick må bra en stund iaf, och mindre tack för träningsvärken..:P 

Idag har jag varit hos synsam på synundersökning. Jag var livrädd att jag skulle ha hornhinneinflammation igen men det hade jag inte!:) Iof så hade jag lite syrebist i ögonen för att jag använder linser så mkt men det gjorde inget.  Sen åkte jag till skolan och hade matte i nån timme och sen gick jag hem. Nu har jag äntligen hittat haspar som jag köpte och så har jag lyckats få fast dom. Så nu kan jag "låsa" min skjutdörr!=D Görbra! Efter det snackade jag litegrann med O, det är lite kaosartat här i lgh för tillfället, men vi får försöka lösa det. Toast blev det till middag, och det smakade bra för första gången. Ikväll ska jag duscha och plugga lite och bara ta det lugnt och se på tv. F kommer ikväll efter jobbet också så det ska bli mysigt<3 

Vill tacka för den här dagen som har varit rätt så okej, och för helgen som har varit helt underbar! Och M, just so you know, du blev skitsnygg i håret. Du vet, en skönhet klär i allt!^^

Men nu ska jag kila, Over & Out!  =)

Yo.

Jag sitter här i mitt rum och stör mej på en fluga som smitit in genom glipan i fönstret. Jag förstår inte vad det har för funktion att dom surrar..? Det hade väl varit bättre om dom var tysta liksom.. Aja shit the same..:P

Är inte i skolan idag, mår verkligen inte bra alls, förutom magen så håller huvudet håller på och sprängs men jag fattar inte varför. Det kanske är en biverkning av nån av medicinerna?.. Eller också kanske jag är spänd, som mamma trodde. Jag har mycket jag måste fixa idag så jag ska ta två panodil nu och se ifall det blir bättre. Ska nämligen flytta ut på Tjörn ikväll till F, fast bara tills på söndag alltså. Så det ska bli kul att se hur han bor.! Men först ikväll så ska vi på födelsedagskalas hos J som fyller 21 idag!:D Grattis!

Måste skriva lite om gårdagen, för det hände så mycket. Jag var i skolan en sväng igår och umgicks med mina vänner och så bestämde jag mej för att skriva ut min blogg, för jag vill liksom ha inläggen på papper. Och då ville de läsa den. Mina vänner alltså. Jag har alltid nekat folk jag känner till att läsa min blogg, för den är så himla ärlig och privat. Men igår så kändes det helt plötsligt rätt att säga ja. Så A läste hela bloggen och blev nog lite förstörd över allt som stod. Sen läste C och M mitt blogginlägg som jag skrev igår, och de blev också helt förstörda. C bara storgrät och så kramade de mej så jag blev helt varm i hela kroppen. Hm, det där lät kanske lite fel, men jag menar av omtanke alltså!;) Jag lyckades nästan hålla inne tårarna helt när C blev så ledsen, men jag förstår inte själv varför jag har så svårt att visa mej ledsen och sånt när jag är bland andra. Jag och min psykolog måste verkligen jobba med det.. När jag var hemma ensam igår kväll så satt jag och tänkte över dagen och det som hände i skolan och så. Och då vart jag så lycklig i hela mej, för att mina vänner faktiskt bryr sej (inte för att jag trott något annat men jag har svårt att ta in att det är så). Det jobbigaste är att när jag låg och läste hela min blogg på papper, som om det vore en bok, så känns det verkligen inte som att det är mej det handlar om. Det är det som är så sjukt och som gör att allt känns fel och konstigt. Tex som när C grät i skolan och kramade mej så fick jag nästan panik, bara för att jag fattade inte varför hon kramade om mej, det var ju inte mej det handlade om liksom! Jag kan bara inte ta in att jag är sjuk!! Jävla skit vad arg jag blir på mej själv.. Tänk om jag kunde acceptera diagnosen och liksom försöka stå upp för att jag är sjuk och göra det bästa av situationen. Men inte jag inte, neerå! Ingen risk! Här ska jag gå runt och inbilla mej själv att jag är frisk som en nötkärna och låtsas som att det regnar. Och bryta ihop varje gång jag mår dåligt bara för att jag inser för några sekunder att jag har en kronisk sjukdom som jag aldrig kommer bli av med. Men den känslan varar aldrig speciellt länge, utan sen går jag tillbaka till mitt fejkade liv och min fejkade jagärlycklig-fasad. När jag läste min blogg igår så kände jag precis som C och de andra i skolan, jag ville också bara gråta och krama om den stackars människan och säga att jag alltid finns här för den osv. Men det är ju mej, liksom MEJ som den handlar om.. Men hur ska man orka med att ta in diagnosen UC?  Hur ska man orka med att acceptera att man kommer ha den här fucking sjukdomen hela sitt liv och kanske bli av med tarmar och rubbet liksom? Och om det så småningom visar sej att jag har sjukdomen PSC också, hur fasiken pallar man då att ha två kroniska sjukdomar?! Vem orkar tänka att man är sjuk och se in i framtiden med dom diagnoserna? Någon här som vill vara stomiopererad och stå i kö för levertransplantation när den är 30 bast?? Njae, skulle inte tro det va.. Suck..

Många frågor, inga svar.. Sånt är livet..

Ska dra och ta lite mediciner och laga lite mat så att F inte stryper mej sen..;P

Fastän jag varit lite negativ nu så önskar jag alla allt gott i livet!:D

 * Puss o kram *

Igår var det en konstig dag för jag gick runt som i ett töcken hela dagen. Helt uppslukad av tankar och känslor som jag inte vet om dom var bra eller dåliga. Det kändes bara så obehagligt på nåt vis. På eftermiddagen gick jag ner på torget och träffade F, så köpte jag en mössa och så fick vi skjuts av N upp till lgh. Stackars F som är reumatiker hade också en very bad day igår för han kunde knappt böja på benen för att han hade så ont. Så som sagt, det var en allmänt underlig och skitjobbig dag igår. Vi gick iaf på supermarket en sväng och handlade dasspapper o dricka, på vägen hem träffa vi E och M som vi snackade med ett bra tag, sen sa vi goodbye och drog hem till mitt rum. Vi satt och såg på film och det var mysigt och skönt att bara vara med honom. Så kände jag att det var dags att gå på dass och göra nr 2. Till min stora fasa (jag har ångest varje gång jag ska bajja i rädsla för om de kommer vara nåt annat än bajj..)så var det inte bajj som kom, utan nästan bara slem!!! Och visst, det var inte så mkt, men det räckte gott och väl för att hela mitt liv skulle falla samman. Det lustiga är att min kropp reagerar med någon sorts försvarsmekanism som säger att man ska fly därifrån. Som om det skulle bli bättre liksom.. Iaf så återgick jag till filmen men jag sa inget till F. Det kanske gick 30 sekunder och sen började tårarna forsa utför kinderna. Jag sa till F att jag skulle gå på toa igen. Väl inne på toaletten så bara brast det. Jag stod där och kollade på mej själv i badrumspegeln och försökte att låtsas som att det regnar, jag försökte intala mej själv att jag är stark och klarar alla motgångar i världen. Men det enda jag såg var mej själv med uppsvullet ansikte, trött och mager, och med alla biverkningar som kortison kan ge (och dom är inte hyggliga, det lovar jag!). Och jag orkar inte med det igen! Paniken gick i svallvågor genom kroppen på mej. Teslut så hade jag samlat mej någorlunda och pallrade mej in i mitt rum igen. Då hade filmen redan slutat och F undrade nog vad jag gjorde egentligen. Men när jag uppenbarade mej med mascara från hårfästet till hakan (kändes det som..) och knallröd näsa som det bara rann ur så sprang han inte därifrån (som han hade kunnat göra..:P). Jag låg på sängen och kippade efter andan, darrade som en galning och grät, medans panikkänslorna nästan slet sönder mej. Och jag grät verkligen högt, det brukar jag inte göra.! Men F, underbar som han är, låg bredvid mej, höll om mej, torkade tårarna och strök mej över håret, och sa att vi klarar det tillsammans när du blir dålig igen, jag kommer alltid finnas här vid din sida, hur sjuk du än är. Ingen kan förstå hur mycket det betydde för mej.. Men när han tröstade mej, så värmde det ända in i själen.. Han lugnade ner mej ganska så bra och efter en stund så gick vi och la oss, och han har hållit om mej heeeela natten. F, tack för att du finns..<3

Idag är det en ny dag, och jag har varit på toa med stor ångest, och visst, skitet är lite skumt, precis som det varit senaste tiden, men det var inget tydligt slem som det var igår. Tack för det. Nu håller jag på och piggnar till efter de lugnande pillrena jag tog igår kväll, så nu ska jag klä på mej och åka till skolan. Visst, de andra började kl 9, men det känns bättre att ta sej dit och vara med halva dagen, än att inte ta sej dit alls. Hoppas bara att jag inte bryter ihop i skolan.. Det vore ju pricken över i:t..

 Ha de bra!

 Jahapp, vet inte riktigt vart jag ska börja.. Känner bara att jag måste skriva av mej litegrann.. Jag är hemma från skolan idag, vilket händer ganska ofta eftersom att min kropp verkligen inte mår bra. Och hemma från skolan = dåligt samvete och extremt jobbiga skuldkänslor. Ni kanske undrar varför?! Hmm.. Kan ju säga att det undrar jag med.. Men imorse var jag och pratade med min psykolog K och idag hade vi verkligen ett givande samtal. Känns jätteskönt samtidigt som det är jobbigt att inse saker. K sa iaf att hon trodde att mitt dåliga samvete beror på att jag inte känner mej trodd i skolan, av lärarna,för de vet inte om att jag har denna sjukdom och vad den innebär osv. Och efter att ha grunnat på det ett tag så insåg jag att hon har helt och hållet rätt. Så nu har vi bestämt att jag ska boka ett möte med min handledare och berätta vad jag och K kommit fram till, och se till att lärarna som undervisar mej blir medvetna om situationen och hjälper mej, istället för att stjälpa mej.. Det känns skönt nu iaf att ha träffat en öm tå, för hoppet är ju stort att det kommer gå att lösa. Och då blir man ju en öm tå fattigare ;P

Vad beträffar min fysiska hälsa så är den inte så vidare värst bra. Haft feber och huvudvärk och ont i magen hela förra veckan, *suck*. Men det går nått skit i skolan så jag är ju inte förvånad att jag med mitt superdåliga immunförsvar drabbas liksom..  Var på koll hos min läkare förra måndagen, och det gick väl okej. Hade lite lågt blodvärde, annars var blodproverna bra. Men avföringsprovet visade att jag ligger precis på gränsen till att ha en pågående inflammation i tarmen. När han sa det kändes som att hela mitt liv skulle rasa samman, för jag vill inte äta kortison igen!!!! Men som tur var så skulle jag avvakta nu och hålla koll på skiten och höra av mej om de blir någe skumt. Jag är på toa oroväckande många gånger per dag, men än sålänge så håller de sej någorlunda i schack. Peppar, peppar! En lång kortisonkur är verkligen det absolut sista jag behöver just nu.. Det räcker med alla andra mediciner..

Annars så knatar det på. Vet inte riktigt vad jag ska göra i eftermiddag och ikväll. Men snart ska jag ta mej en dusch, sen ska jag ta mej ner till torget och handla mej ett par gummistövlar och en mössa. Håret såg ut som hejkomochhjälpmej imorse när jag skulle iväg, och denna korta frisyr som jag har nu är helt totalt hopplös att göra iordning på mindre än 15 minuter. Stressad som jag var tänkte jag att jag tar på mej min pösmössa. Men ve och fasa så hittade jag den inte och jag hittar den inte nu heller. Så en billig pösmössa ska jag handla mej idag =) En sån är perfekt att dra på sej en dag då man har lite bråttom..;P  Men nu kanske jag ska ta och göra något vettigt av denna dag också. Ha det så bra alla människor!

Peace & Love

P.S  Vill bara säga tack till F som finns vid min sida och hjälper och stöttar mej hur mycket som helst. Jag är så himla glad över att jag träffat dej!<3  D.S

Det här är den starkaste av bilderna från Model Lab. Det är liksom min jagärintesjuk-bild.! Jag ser ju inte speciellt sjuk ut på detta eller något av de andra korten. Därför är det sköööönt att kolla på dom. Särskilt detta då jag ser så stark ut på nått vis.. Jag ser ut som om jag ska döda min sjukdom och inte som att jag faktikst bär på en.. :P

Hejsan!

Har suttit och skummat igenom mitt senaste inlägg och kommer på mej själv med att le fånigt, för så himla mycket har hänt de två veckorna som gått. Jag tror att jag ska ta det i punkter om någon ska få klarhet i det hela ;P 

*Träffat folk!

Okej, det här verkar kanske fånigt. Men jag har inte känt några människor här i St-sund förut, bara mina klasskompisar som jag nätt och jämnt har umgåtts med tidigare. Men pga vilja och envishet så har min sociala spärr äntligen släppt. Och det är superskönt! Nu älskar jag att umgås med mina klasskamrater, även på fritiden. + att jag har varit på myskväll/fest två gånger och träffat nya människor. Det ger så himla mycket tillbaka när man törs öppna sej, visst är det jobbigt stundtals, men det är helt klart värt det!

*Bra för egot!

I fredags var jag med mina kompisar M och A till Göteborg på Model Lab. Där blev vi sminkade och fotograferade. Innan tyckte jag att det kändes skitjobbigt, jag vill inte vara med på kort, för jag hatar verkligen min kropp. Den är bara sjuk och sviker mej hela tiden, så jag såg inte fram emot det speciellt mycket. Men jäklar vad bra foton det blev! Jag kunde ju inte låta bli att le, fastän jag innerst inne bara ville hata. Jag köpte fyra kort och fick två på köpet, så jag har sex kort på min dator som jag kollar på om och om igen. Jag försöker övertala mej själv att den söta tjejjen på korten, DET är JAG. Strunta i sjukdomen, strunta i att kroppen sviker dej, jag ÄR INTE en sjukdom! Jag  är den snygga, till synes lyckliga tjejjen på korten. Och tro mej eller ej, det funkar faktiskt. Dessa foton har hjälpt och hjälper mej hur mycket som helst just nu. Varje gång jag kollar på dom blir jag helt varm i kroppen, och jag känner verkligen att DET, DET är JAG.!!

Jaa, jag vet inte var jag ska börja.. När jag mådde jättedåligt och låg på sjukhus och fick diagnosen U.C, så svek mitt ex mej. Vi gjorde slut mitt i de jobbigaste dagarna i mitt liv. Och det var då jag tappade tron på killar överhuvudtaget. Sedan dess har jag varit inställd på att ingen kille skulle stå ut med mej. För det är ju inte bara mej man får, utan det är flera matallergier och UC och leverproblem och ledvärk på köpet.. Grattis liksom!

Så många killar har jag haft kontakt med sen dess, men så fort de börjar komma mej inpå livet så har jag totaldissat dom, för jag vill inte berätta att jag är sjuk osv. Jag har hållit den dörren stängd helt enkelt. Tills förra fredagen då jag var på fest hos min vän A. Han dök upp från ingenstans och sparkade upp dörren utan vidare. Och visst var det lite kul , men jag måste erkänna att jag mest var livrädd och bara ville stänga igen dörren igen. Men han förstår, vi är väldigt lika och många gånger behöver vi inte använda ord, vi förstår varandra iaf.  Sjukdomen och allt den medför är inget som helst hinder för honom, jag kan inte inse det än men han säger att det är så. Aldrig, och då menar jag verkligen ALDRIG, trodde jag att jag skulle träffa en så förstående, omtänksam, rolig, snäll, galen och helt otroligt underbar människa.! För första gången sedan jag fick den sabla UC-diagnosen så känner jag mej trygg.. Visst, jag har haft känslor för andra killar förut, men jämfört med detta så var det en fjärt i rymden. Det är nog det här som kallas kärlek.?! =)<3

Tack!

Sist men inte minst så vill jag ge ett stort tack till dej min älskade morfar, för alla tre punkterna. Jag tror att det är du som sitter där uppe i himlen och ser till mej. Allt detta har betytt så enormt otroligt mycket för mej.. Jag har mått så fruktansvärt dåligt sedan jag blev sjuk, och jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle få må bra igen. Men för första gången sen sjukdomen slog till så är jag trygg, harmonisk och LYCKLIG.!

Och det betyder verkligen ALLT för mej..

Hej igen!

Nu är det ett tag sen jag var in på min blogg och skrev eller kikade, men jag har haft ganska fullt upp. Åkte ner till Stenungsund igen i fredags med mina kompisar som skulle till Göteborg den helgen. Och tack gode gud för det, om jag behövt resa själv så vette fasiken hur jag hade klarat det. På lördagen åkte jag in till dem i Göteborg och umgicks med dom hela dagen och kvällen. Och det var så himla roligt och mysigt! Tack för en superbra dag som jag kommer leva på och komma ihåg länge!:) 

Men åter till saken så tog det emot så fruktansvärt mycket att  resa hemifrån igen.. När jag flyttade hemifrån till St-sund och började ettan förra året så var det självklart tufft i början, men den här gången var ångesten 50 gånger värre. För nu är det inte en välmående och självsäker tjej som flyttat ner, utan den här gången anlände en sjuk, trött, ledsen, bedrövad, sorgsen och deprimerad tjej, med ångesten ståendes ut genom öronen. Självkänslan, självförtroendet, självständigheten och all livslust är som bortblåst. Det enda som får mej att någorlunda stå på fötter är min familj som jag älskar mer än allt annat, men nu befinner jag mej 50 mil ifrån dom. Jag är liksom inte Jag längre, utan jag är en vandrande sjukdom som jag inte kan acceptera.. Och vem är man då?  Usch! Jag vet inte vem jag är längre.. Vill bara bli den glada tjej som jag var förut. Nu är det bara mitt skal som är glatt, ingen skulle tro eller någonsin kunna ana att jag är sjuk och mår fruktansvärt dåligt. Så bra som jag "spelar" i skolan, borde jag faktiskt få en Oscar för!;) 

Igår kväll mådde jag jättedåligt, kände mej så ensam och ledsen, depressionens mörka moln liksom omslöt mej och det enda jag ville var att ringa hem. Och med mitt enorma oflyt så fungerade inte mobilen , det fanns inget nät!!:S  Vad fan gör man?! Jaadu.. Jag bröt iaf ihop totalt, och efter femtioelva misslyckade försök så fick jag låna en av mina rumskompisars mobil så jag fick tag på mamma. Och när jag pratat med henne en stund så blev det lite bättre. Tack mamma för att du finns där för mej!!<3

Idag har mobilen varit likadan, inget nät alltså, tills på eftermiddagen då en kompis plötsligt ringde på den! Passade på att ringa mamma då medans det funkade, men nu är det likadant igen..:( Jag har ju ingen annan telefon så mobilen betyder skitmycket för mej. Är så himla jobbigt när allt bara krånglar och man redan är svag.. När jag vaknade i morse såg jag ut som faan och hans moster, hade huvudvärk, ont i hela kroppen och mådde väldigt illa. Så det blev ingen skola idag.. Skäms över det, men får försöka känna att det kommer en ny dag imorgon.! Tog bussen ner på torget där jag var på vårdcentralen och tog prover tills jag ska till läkaren om en och en halv vecka. Jag hoppas att dom är bra. Sen köpte jag skinka på Coop och så åkte jag upp till lägenheten igen. Där vilade jag mej en stund och sen satt jag och pratade med P, min rumskompis O: polare, i några timmar tills O och E kom hem. Det var trevligt att slippa vara helt själv!:) Nu gör jag inget speciellt. Ser på tv och slappar bara, mår väldigt illa fortfarande så det blir nog en näringsdryck till middag idag. Jag hoppas att min kompis A kommer och hälsar på sen, vore kul med lite sällskap och filmmys! För att säga nått positivt om denna dag, så blir det faktiskt att jag är glatt överrasskad att mina kompisar här faktiskt bryr sej om mej. Jag har verkligen inte trott det. Men idag har både O och A verkligen frågat hur det är, och det värmer så mycket så jag skulle kunna gråta för det med..;P  Fast det räcker med tårar nu. Ska till psykologen imorrn bitti och det är väldigt bra, det behövs verkligen nu..

Haha Oj!, det råkade bli en uppsats som vanligt;)  Men det blir lätt så när man inte skrivit på ett tag..

Ha det så bra alla kottar på jorden!!

Puss o Kram 

P.S Fick precis veta att mobilen inte funkat för att dom flyttat en mast i Stenungsund, skönt och veta liksom! Bara att hoppas att den kommer funka som den ska nu! D.S