Hejsan!

Ja här sitter jag. Klockan är mycket och jag borde verkligen gå och lägga mej. Men eftersom att jag vet att helgen kommer innebära festande och sena kvällar så tänkte jag att det är lika bra att börja vända på dygnet redan nu. Alltså vara uppe länge ikväll och sova länge imorrn så att jag orkar vara uppe imorrn kväll osv. Min nedtrappning av kortisonet märks väl med att jag inte är lika speedad längre utan nu blir jag faktiskt trött på kvällarna;) På tal om det så är jag ju på sista veckan vilket jag är glad över. Vikten ligger på 68kg nu, vilket är deprimerande. Men det är väl bara att hoppas att det är vätska som doktorn sa och att det kommer gå tillbaka när jag slutat med kortisonet, lika som svullnaden i ansiktet gör. Så håll tummarna för att det blir så för annars får jag vara näck i sommar;P Igår kväll började jag kolla runt lite på internet angående IBS. Satt i flera timmar och läste fakta och bloggar osv. Och idag har det börjat sjunka in litegrann att jag kanske måste byta inriktning eller vad man säger. Allt har ju hela tiden varit inriktat på att göra UC bättre med mediciner och livsstil och kost osv. Och det är klart att jag måste fortsätta ta hänsyn till UC. Men om den är "vilande" nu och jag ändå mår så himla dåligt som jag gör så måste jag acceptera att jag kan ha IBS som ligger och stör. Och då måste jag även se vad man kan göra för att lindra den. Liksom kolla upp dom möjligheterna. Vilket känns konstigt. Men absolut värt en chans. Allt stämmer in så himla bra så jag har inget att säga till om. Så i förmiddags bestämde jag mej för att ringa min dietist (som btw får en stor guldstjärna för att hon är helt och hållet underbar!) och be om hjälp. För jag är säker på att maten har stor betydelse. Vid UC, men ännu mer om man har IBS. Och absolut gällande lilla mej som inte tål både det ena och det andra och som har krånglat med mat i flera år nu. Vi pratade i nästan en timme om allt och jag kan inte säga annat än att det var ett givande samtal och att jag nu har en plan för väldigt lång tid framöver. Det är en tuff grejj att genomföra och inte ett allt för roligt beslut. Men jag ska genomgå ett test nu eller hur man säger. Ett sådant borde man nog gjort på mej för längesen, men det är inte så vanligt att man gör detta. Jag ska äta så kallad "baskost" i en månad. För att efter det lägga till ett livsmedel i veckan för att se vad jag tål och inte tål, vad magen klarar av osv. Och med tanke på hur många olika livsmedel det finns så kommer det ta lååååång tid. Just nu orkar jag inte förklara allt runt detta utan jag skriver mer när jag fått all information skickad hit av dietisten och ska börja med det. Men kortfattat kan man säga att "baskosten" består av så snäll mat som det bara går att äta. Om jag äter det i en månad och inte blir betydligt bättre eller rent utav bra i magen så har jag inte IBS pga av massa saker som hon förklarade men som jag inte kommer ihåg;P Vilket ju kan vara bra att veta isf. Men jag kan alltså bli väldigt hjälpt av detta och det känns ärligt talat som att detta är min chans. I så många år som jag krånglat med allt vad mat heter så ska det förhoppningsvis äntligen bli någon ordning på det hela. Men detta är en extrem kost som inte ger kroppen allt den behöver så så jag måste dricka två näringsdrycker om dagen för att kroppen ska orka med. Så den här helgen ska jag äta massor med god mat och sånt jag vet att jag inte kommer få äta på väldigt länge;)

Angående magen så mår jag så himla dåligt. Jag har verkligen nått botten vad gäller svullen mage och magont snart. I vanliga fall så mår jag bra på morgonen och så blir det värre och värre ju mer jag äter och alltså ju längre dagen går. Men nu har jag ont och är svullen redan när jag vaknar, vilket inte alls är roligt. Det går ju aldrig över! För om jag säger såhär, att det gör ONT på morgonen. Och så blir det värre ju längre dagen går, så ni vill inte veta hur det då är på kvällen.. =/ Suck.. Och som om inte det räckte så har jag haft "hugg" och smärtor på högra sidan vid revbenen och så strålar det ut i ryggen. Jag har kännt av det lite smått från och till i några dagar men inte tänkt så mycket på det för jag har allmänt ont i magen och är öm i kroppen och har ofta träningvärk osv. Men idag har det gjort så jävla ont hela dagen. Jag har inte kunnat göra nånting, det gör liksom ont att andas.. Jag tog leverprover för snart två veckor sen som var bra så den borde det ju inte vara. Jag tog två panodil på kvällen men det hjälpte inte alls så jag vet inte vad det är. Men det gör jätteont och är obehagligt.. Usch. Men nu ska jag gå och lägga mej och läsa lite innan det är dags att sova.

Vi höres! =)

Hejsan!

Jag tänkte skriva lite om läkarbesöket jag var på igår.

För det första så slapp jag rektoskopin som tydligen var planerad. Wiie! Och för det andra så var det faktiskt ett givande samtal med doktor L. ÄLsklingen var ju med mej och höll handen eftersom jag knappt vill träffa doktor L själv, så det var jätteskönt;) Alla proverna jag lämnade förra veckan var bra. Leverproverna, blodvärdet osv. Svaret på "bajsprovet" lyckades doktor L få tag på tillslut och det var faktiskt normalt nu. Vilket var extremt skönt att höra. Jag är ju på sista veckan med kortison nu (5mg) och det är skönt att veta att man kan trappa ner utan att oroa sej så mycket och att kortisonet och alla andra mediciner faktiskt gjort sitt. MEN. Så återstår ju den lilla detaljen att jag ändå inte mår bra i magen. Och doktor L säger att min UC ska jag inte kunna må dåligt av just nu. Alla dom besvären jag har (ont efter måltid, jättesvullen och spänd, buksmärtor som är hemska ibland, att det onda går över (iaf tillfälligt)  efter toalettbesök, bubblig, gasig och allmänt körig m.m.) är inte min UC, eftersom att alla värden och bajsprovet är normalt. Doktor L kom snarare på att alla dom besvären jag har är fullträffar till IBS. Jag blev inte särskilt paff att han drog den kopplingen för jag har sen flera år tillbaka blivit ifrågasatt IBS. Bara det att det aldrig har "blivit något av det" eller hur man ska säga. Det är bara ett halvår eller ett år sen ungefär som man ville koppla mina besvär till IBS, och då nästan ge mej den diagnosen. Men jag orkade inte med det då. Det kanske låter konstigt men då hade jag precis fått veta att jag hade Ulcerös Colit + att jag kanske även hade skleraserande colangit. Och när dom då i samma veva drog in IBS så pallade jag inte. Jag är ganska säker på att jag gick hem och grät och sen bara helt enkelt bestämde mej för att jag inte skulle ha det också. Sen har det inte kommit på tal och jag har förträngt det typ:P Så igår när doktor L började prata om det så var det inte så avlägset för mej, det låg nånstans i bakhuvudet om man säger så. Det värsta var ju att F var med mej och han och jag har inte diskuterat IBS nån gång. Han hade aldrig tänkt på att jag kanske har det med. Man är så insnöad på UC hela tiden liksom. Iaf så blev han helt lyrisk för att allt stämde in så himla bra på mej. Eller inte lyrisk kanske men lite exalterad blev han. Så nu kan jag inte gå hem och låtsas som att det regnar. Det känns som att det är kört den här gången, att jag är avslöjad liksom. Om en timme ska jag till min psykolog vilket behövs efter allt detta. Jag vet inte om jag orkar ta till mej ytterligare en kronisk diagnos den här gången heller, men jag känner att jag är tvungen nu. Så nu ska min psykolog få hjälpa mej att acceptera detta faktum.

Ska två eventuella kroniska diagnoser bli tre?

P.S Jag bad även doktor L att skriva en remiss till Östra Sjukhuset i Göteborg vilket han skulle göra. Så någon dag denna veckan skickas mina journaler till Mag och Tarm - avdelningen där. Och jag hoppas, hoppas att dom tar emot mej. Det kan ju inte bli värre än vad det har varit.. D.S

Hejhej!

Och glad midsommar i efterskott!:D

Älsklingen gjorde sej väldigt opopulär i tisdags genom att ha sönder vårat mobila bredband. Så det är den enkla anledningen till att uppdateringen här inte varit den bästa. Nytt internet kommer till veckan nån gång:) Just nu har jag lånat en kompis internet (usch vad man är beroende..), för F var ute och festade igår kväll och det var inget bra på tvn så då var jag ju tvungen att ragga tag på ett internet så att jag kunde kolla allas bloggar och facebook osv. Så nu har jag ro i själen tills det nya bredbandet kommer;) I veckan som har gått så har det väl inte hänt nåt speciellt. Jag har fått kryckor av doktorn för min onda fot men jag blir bara jättearg för att jag knappt orkar ta mej fram med dom så jag håller mej lugn istället (behövde bara använda kryckorna om ja skulle gå längre än 100m). Magen var jättejobbig igår, rännde på toaletten titt som tätt och ont i magen har jag haft i några dagar också. Men ingen diarre än så länge så då är det väl lugnt. Imorgn trappas det ner till en prednisolon. Spännande.. Vill så gärna bli av med kortisonhelvetet samtidigt som jag inte vet om min mage är så pass bra att det går. Men det får visa sej. Jag ska till min hemska läkare på tisdag också, är redan typ nervös för jag orkar inte med honom, men F ska följa med så då känns det mycket bättre:) Det som bekymrar mej mest fysiskt just nu är en hemsk huvudvärk som jag haft i fem dagar nu och som inte ger sej. Jag vet inte vad den beror på =/. Och jag brukar aldrig ha ont i huvet liksom. Suck. Jag hoppas det går över tills imorrn. Midsommar har det ju varit nu också! Fredagen spenderade jag med pojkvän och goda vänner i Lysekil där vi grillade och hade det trevligt och på kvällen blev det fest:) Jag gick (hoppade:P) så himla långt med kryckorna bara så jag har träningsvärk fortfarande i armarna och ryggen och överallt tror jag:P Tro mej, det är inte lätt att vara trött och svag och samtidigt behöva använda kryckor.. Igår var jag rejält trött så jag bara tog det lugnt, och samma sak är det idag. Astrött och huvudvärk. F är bakis och ligger och sover, så jag ska snart tortera honom litegrann (jag som inte dricker alkohol finner det lustigt att man dricker sprit och orsakar sej själv dåligt mående, och tkr därför att man får skylla sej sj när man är bakfull och jag tar därför ingen som helst hänsyn till det utan passar på att tortera personen i fråga lite extra bara för att jävlas;P). Jag är så snäll så, hehe xD. Men nu ska jag kila, disken kallar;)

Jag hoppas alla haft en trevlig midsommar!!

Over & Out

  Hejsan.

Jag känner mej så värdelös..

Idag vill jag varna för att det blir ett väldigt ytligt inlägg. Jag vill inte gnälla över ytliga saker när jag själv vet att det finns värre grejjer men jag måste få det ur mej och då får det bli här.

Och jag vill börja med att ge mej själv förstapris i förnekelse och dumhet.

Jag är så himla korkad ibland. Eller inte korkad, snarare blind för verkligheten. Eller en kombination av båda..

Jag är 163 cm lång (kort;P). Och väger helst ca 62 kilo. Det är min matchvikt där jag trivs bäst och där mina kläder sitter som dom ska;) När jag varit sjuk i skov har jag varit nere och vänt på 58,5 kg och som mest när jag varit frisk vägde jag 68 kilo (och då var jag väldigt vältränad men lite, lite mullig kanske). Men sen i höstas har jag vägt 64 kilo stadigt. Inte gått vare sej upp eller ner. Förräns jag fick skovet jag har nu då jag gick ner till 61 en snabbis men sen la sej vikten på 63. Vilket är helt okej. MEN. De senaste veckorna har vikten ökat stadigt och skrämmande fort. Och det beror inte på kosten eller så för jag äter helt okej och jag har börjat träna regelbundet. Jag gillar inte att väga mej och skulle helst inte vilja ha en våg i min ägo. Men pga sjukdomen är det ett måste att hålla koll på vikten vid diarreer, kortisonkurer osv. Och sen jag började med kortisonet för sju veckor sen eller vad det är nu så väger jag mej varje måndagsmorgon, bara för att hålla koll på ev viktförändring. För att jag vet att man kan gå upp av kortison. Och förra veckan hade jag gått upp från 63,5 till 65 kilo. 1,5 kilo på en vecka gjorde mej lite smånervös och jag kände att nej, över 65 får det inte bli för då kommer jag börja må dåligt över det så jag bestämde mej för att ta tag i saken på en gång och började med GI fas ett i onsdags morse. Inte så svårt för min del då den dieten är ganska lik det sättet jag redan äter. Men just rivstarten är ganska extrem och man ska gå ner 1-2 kilo första veckan. Idag har femte dagen gått och det har gått bra med maten hittils, men det har inte kännts hundra i kroppen. Jag känner mej inte smalare precis utan det känns som att kroppen suger åt sej det jag äter. Så jag hade inte tänkt väga mej förräns på onsdag morgon då det gått en vecka prick, men jag ville försäkra mej om att det iaf går åt rätt håll och gissa om jag höll på att smälla av när jag ställde mej på vågen. Sen i måndags har jag gått upp två kilo till!!! Nu visar vågen 67 kilo! Och jag VILL INTE VÄGA 67 JÄVLA KILON!!! Jag ser inte smalare ut direkt heller. Mer vältränad har jag blivit sen jag började med yogan men inte mindre. Usch vad ledsen jag blev. GI fas ett kan slänga sej i väggen. Jag orkar inte med det här. Nu kör jag dieten "Sunt Förnuft" och tänker fortsätta med det. Men min viktuppgång skrämmer mej. 3 och ½ kilo på två veckor. Fortsätter det såhär så är jag snart uppe i 70 kg och får inte på mej ett enda klädesplagg som jag äger. Efter min upptäckt imorse var jag inte glad precis men jag satte mej vid datan och googlade runt på kortison och dess biverkningar. För jag lägger all skit på mej själv. Jag ser det som mitt eget fel att jag är sjuk, att det är mitt eget fel att jag går upp i vikt. Och så känner jag mej totalt misslyckad och värdelös. Men efter att ha läst en stund på olika frågespalter osv så började jag inse litegrann att det är inte mitt fel det här med vikten. Det är kortisonets fel. Och alltså min sjukdoms fel:P Enligt all den infon jag hittade så kan man inte hindra en kortisonuppgång nåt vidare med dieter osv utan man får äta medicinen och samtidigt äta så nyttigt man kan. Men ändå gå upp. Och sen när man inte äter kortisonet längre och det har gått ur "systemet" så kan man äta nyttigare och träna och få bort det (om det inte försvinner av sej självt). Så jag är kanske inte så himla värdelös ändå. Nu på kvällen pratade jag med J på msn, hon har också UC. Och då kunde jag prata av mej med henne och hon gav mej stöd och råd vilket verkligen behövdes. Hon sa det att "-Du är ju sjuk!! Och jag går också upp av kortisonet. Men det kan jag inte göra nåt åt medans jag äter det utan det får bli som det blir, och så får man ta tag i det sen när man mår bättre igen. Du har andra saker att fokusera på. Som att magen ska må bra igen osv." Och dom visdomsorden behövde jag verkligen höra från nån. Det är inte mitt fel att jag går upp i vikt. Det beror på min medicin som jag MÅSTE äta för att JAG ÄR SJUK. Jag måste försöka intala mej det. Ett kilo hit och dit är inget att gnälla över men jag är rädd att det drar iväg ännu mera. Det känns som att kortisonet redan drabbat mej tillräckligt. Jag är svullen i ansiktet, jag har finnar (vilket jag aldrig har annars) osv. + att jag nu ökar i vikt. Man mår inte bättre psykiskt kan jag lova..

Så. Nu har jag fått skriva av mej mina ytliga problem. Får se om det känns bättre sen då.. Jag hoppas inte ni tycker att jag är alldeles för fjantig.. Och kom ihåg en sak allihopa!

Man är inte värdelös bara för att man är sjuk!

Hejsan!
Nu har det varit dött här i några dagar så jag känner att jag måste skriva litegrann. Jag är inte och har inte varit på humör att vare sej skriva här eller prata med nån typ på flera dagar. Jag vet inte vad det beror på men det är nog en kombination av många saker. I onsdags morse ringde doktor L och det samtalet var en fruktansvärt stor besvikelse. Droppen rann över då och nu är jag bara ledsen. Inte enbart över det han sa osv utan över mycket som är jobbigt nu. Det är alldeles för mycket på en gång just nu helt enkelt.. Nu undrar ni säkert vad doktor L sa men det är så illa att jag inte ens har kunnat prata med min pojkvän om det än. Jag ska berätta vad vi/han sa men inte nu. Jag är fortfarande så upprörd över hur jävla illa doktor L beter sej att jag som sagt inte ens har kunnat prata med F om det. Tack gode gud för att jag hade tid hos psykologen i onsdags efter samtalet iaf så att hon kunde dra det ur mej. Sen ringde mamma precis efter besöket hos psykologen så jag berättade för henne med i bara farten men sen har det varit tvärnit. Jag som annars pratar som en kvarn får inte ett ljud ur mej. Det får komma när det kommer helt enkelt.. Nu måste jag bara förtydliga att det är inte så att några provsvar var jättedåliga eller att jag är döende eller nåt;P Men han var så fruktansvärt otrevlig och okänslig så ja, det tog musten ur mej. Veckan har jag spenderat med att jag har tränat yoga, promenerat litegrann, städat, pluggat lite, sovit mycket och bara varit hemma. Har inte gjort nåt speciellt. Älsklingen har varit ute och umgåtts med vänner och så både igår kväll och han är det nu med. Men jag klarar inte ens av att umgås med folk nu. Så illa är det. Jag klarar inte av att umgås med mina vänner utan jag vill bara vara själv, så det är skönt att älsklingen är ur lägenheten. Då kan jag sitta här och må dåligt i min ensamhet. Och riva sönder mina nagelband. Jag har insett att det är nåt konstit beteende som jag har. Att när jag mår riktigt psykiskt dåligt så river jag sönder nagelbanden. Inte bra =/ Magen har btw gjort ont hela dagen idag vilket inte heller känns så bra. Tror det är lite stopp nånstans så väntar på att få gå på toa nån gång i hopp om att det ska släppa. Har ätit massa linfön så får se om det släpper;) Imorgon ska jag försöka träna lite och så behöver jag plugga. Så det blir en lugn dag. Får se om jag mår nå bättre eller om jag är lika ledsen. Jag hoppas att alla andra haft en bättre vecka och helg än mej.
Over & Out

 Wiiee!!!! Äntligen!!! =D

Idag klarade F sitt körkort!!!

Åååh jag är så glad för hans skull och våran skull! Du är bäst älskling!!<3

Over & Out^^ 

Doktor L har inte ringt. Jag var så himla säker på att han skulle ringa idag. Har suttit med telefonen i handen hela dagen och väntat. Helt i onödan.. Imorrn är det sju veckor sen jag pratade med han senast. I sju veckor har jag suttit här ensam med min mage och mina mediciner utan nåt som helst stöd från nån inom sjukvården. Sju veckor. Det är hur lång tid som helst. Men det blir väl till att kliva upp tidigt imorrn bitti och ringa till gastrosköterskan för trehundrafemte gången och säga att ja vill ha tag på doktor L och så kan hon ju sätta upp ytterligare en lapp på hans rum. Doktor L;s rum borde vara tapetserat med lappar om att jag söker honom vid det här laget.. Menmen. Han är nog blind..

Godnatt allihopa. 

Hejhej!

Idag är det nog ganska så bestämt en otursdag.

Det började med att jag vaknade klockan tio och såg att jag hade ett missat samtal från dolt nummer (jag antar att det är doktor L som fått fingrarna ur arslet och sökt mej). Så det är så himla typiskt att han ska ringa när jag sover. Men om det var han så ringer han nog i eftermiddag igen kan man ju hoppas. Iaf så pallrade jag mej upp och skulle göra frukost vilket resulterade i att jag tappade yoghurtförpackningen i golvet så att den sprack = yoghurt överallt!! Efter att jag torkat upp det slog jag huvudet i diskbänken, benet i kökspallen och armbågen i dörrkarmen (inte samtidigt dock:P) så jag har tre stora fina blåmärken. När jag hade ätit frukost så diskade jag och vek tvätt och höll på med lite allmänt tråkiga saker. Och min högra fot som jag gjorde illa mej i när jag tränade för några dagar sen gör fortfarande ont, och som om det inte räckte sparkade jag i samma jäkla fot i soffan så att det haglade svordomar här alldeles nyss. Så ja. Det går helt enkelt inte så himla bra idag. Jag måste gå på affären och handla lite men jag vet inte om jag törs för då blir jag väl överkörd;P Men jag har bestämt mej för att sitta inne med min mobiltelefon i högsta hugg och vänta och se om doktor L ringer tills klockan är sex och han antagligen inte ringer. För jag har ett a4papper fullt med frågor och grejjer som jag vill ta upp med honom. Och det känns inte så bra att dra upp det ur fickan i kassakön på Ica och prata bajs och mediciner liksom.. Så jag ska använda tiden väl och plugga naturkunskap tänkte jag:) Ska göra ett prov den här veckan så plugga behöver jag och jag har ju inte så mycket bättre saker för mej;) Jag har insett att nu när jag har sommarlov så har jag ju inget att göra på dagarna utan jag ska höra i skolan om det är okej att jag tentar av en kurs under sommaren. Så att jag har nått att göra;) Hmm. Jag insåg precis att om doktor L ringer idag så är det antagligen med skitdåliga besked eftersom att jag verkar ha allmänt oflyt idag..

Menmen, jag hör av mej senare om han hör av sej.

Hoppas ni andra har en bättre dag med mindre blåmärken och svordomar än mej:)

Puss o kram